Erland Klingberg har skickat foton på 4 akvareller från Mackmyra som målades 1915 av Märta Redlund. och Tage Klingberg har kommenterat hur det ser ut idag på samma platser, jämnt 100 år senare.

Märta Redlund var en konstnärlig släkting som ofta besökte Mackmyra; hon var biologiskt en syssling till Anna Klingberg, född Fogelmarck, men hennes mamma Helene Thomée hade vuxit upp på Vall som syskon till Anna och hennes systrar, se Helene Thomée och Märta Redlund.

Det finns fler tavlor av Märta Redlund i släkten, bland annat hos mig. Förhoppningsvis kan fler av dem visas senare. (Bidrag mottages tacksamt.)

När jag under jullovet studerade vidare om de äldre generationerna Klingberg fann jag vad som dels verkar vara en söt kärlekshistoria och dels ett märkligt sammanträffande.

Först bakgrunden. Eva Margareta Pfeiff (1781-1851) var en adelsflicka på gården Yvre utanför Tierp. 13 år gammal blev hon föräldralös 1795; hon uppfostrades därefter några år hos Jacob von Engeström på Kipplingeberg utanför Uppsala, men kom 1800 tillbaka till en granngård till Yvre som hette Stynsberg, där hon bodde hos löjtnant Ulrik August Söderhielm (också en adelsman) och hans familj.

Till Stynsberg kommer 1804-1805 studenten Carl Christoffer Klingberg (1780-1867) som informator. Carl Klingberg studerade till präst (och magister, motsvarande nuvarande doktorsexamen) i Uppsala, men hade tydligen inga pengar utan finansierade studierna med arbeten som informator på olika ställen. Det verkar som om han bara stannade på Stynsberg ett år. Vad som hände då vet jag inte, men året efter flyttar Eva Margareta Pfeiff (nu 24 år) till Carls mor Hedvig Lovisa Juliana Klingberg (1750-1816) som nu bor som änka i Örebro. (Hon var född Löwenborg, också adlig, så den fattige studenten kanske inte var ett orimligt parti.) Där blir Eva Margareta kvar i åtta år, tills hon 1814 gifter sig med Carl Klingberg, som då är färdigutbildad och som just blivit komminister i Ödeby.
(Se vidare Carl Christoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff.)

Fler detaljer vet jag inte; den som vill får därför fylla i efter egen fantasi.

Nu till sammanträffandet: Ulrik August Söderhielm som de bodde hos på Stynsberg kom från Tolvfors bruk i Valbo. Och hans fru Charlotta Ulrika, född Strömbeck, från Valbo masugn (se Sofiedal), där de gift sig 1792; Valbo masugn hörde till Mackmyra bruk och innan Mackmyra herrgård byggdes bodde ägarna i en herrgård vid Valbo masugn. Charlotta Ulrika Söderhielm var syster till Carl Magnus Strömbeck som 1814 sålde sin halva av Mackmyra bruk (med Valbo masugn) till Olof Elfbrink, och dotter till Sara Högberg som 1819 sålde resten!

Detta skedde ju långt innan familjen Klingberg hade några kontakter med Mackmyra och Valbo. Men när Erland Klingberg (1866-1938) hundra år senare sitter på Mackmyra och skriver på sin bok Slägten Klingberg så måste han ju ha tänkt på att hans farfar och farmor bott hos, och antagligen träffades hos, systern/dottern till de personer som Erlands frus morfarsfar köpte Mackmyra av. Han nämner inte detta sammanträffande i sin bok, men jag tycker det är värt en kommentar.

Jag har på sistone forskar mer om de första generationerna Klingberg, och har (bl.a. med hjälp av Leif Olofsson i Stora Klingsbo) kunnat komplettera tidigare uppgifter i Slägten Klingberg och Svenska Släktkalendern. Bland annat tror jag att jag nu har alla barn i de två generationerna i rätt ordning och med rätt födelseår. Den som är intresserad av detaljerna kan läsa resultatet på de nu uppdaterade sidorna Klingberg, översikt, Jöns Olofsson och Anna Bergia och Anna Klingberg och Carl Ekman.

Men mest överraskad blev jag av att upptäcka att två bröder i nästa generation, Carl och Otto Klingberg, bröder till vår förfader Jonas Klingberg, bytte bort namnet Klingberg mot Klingbergson! När jag först såg Klingbergson på en av dem i kyrkoböckerna trodde jag det var ett misstag, men det visade sig vara konsekvent i fortsättningen, och jag lyckades sedan hitta en kungörelse i Inrikes tidningar 1807:

Denna släktgren dog dock snart ut, och några Klingbergson finns inte längre kvar.

Gott nytt 2015!

Anmodern Sophie Klingberg (1832-1925) bodde under de 17 sista åren av sitt liv på Vasagatan i Uppsala i det s.k. Vasahuset. Hon skrev ju under den tiden en dagbok (1908-22) i vilken grannarna har en framträdande position. Hon berättar livligt om grannlivet, vilka hon umgås med, om middagar, supéer och kafferep. Lite skvaller får vi oss till dels men hon är mest saklig i sitt berättande om dem. Det som framträder tydligast är hur mycket och ofta man umgicks och hur trevligt det verkar ha varit att bo där.

Det finns nu en fullständig förteckning över samtliga hyresgäster i huset från 1908, då huset var nybyggt och Sophie och Erland Theodor flyttade in, till 1925, då Sophies avlider. Hyresgästerna och deras barn, inneboende, inackorderade och tjänstefolk finns listade alfabetiskt.

Sammanlagt knappt 580 personer passerade genom huset under de år Sophie bor i huset; med tanke på att det var 31 lägenheter fördelade på tre portuppgångar är det relativt mycket folk. Omsättningen på hyresgästerna var stundtals stor: allt ifrån professorer, f.d. borgmästare och friherrar till postiljoner och portvakter bodde i huset tillsammans med en stor mängd jungfrur, som ofta verkar ha stannat bara en kort tid. Vissa hyresgäster bodde kort tid medan andra flyttade ut först när de avled. Det var heller inte ovanlig att man bytte lägenhet då omständigheter i livet ändrade ens behov.

Det har varit ett spännande och rikt arbete att följa vilka som bott i huset. Något barn har avlidit som späd, en jungfru dog i spanska sjukan, en frånskild fru flyttade in med sina barn, en änka avled och hennes son med familj bodde vidare i lägenheten, en fru hade pensionat.

Roligast har varit att följa alla de jungfrur som arbetade kortare eller längre tid i ”fin familj” i Uppsala. Några flyttade och gifte sig, andra stannande ett år blott, medan andra verkar ha följt med ”sin” familj genom hela livet. Dessa kvinnor levde ett relativt osynligt liv utanför historieböckerna och finns nu att söka på internet. Bara det har gjort arbetet värt!

Läs hela förteckningen för Vasahuset i Uppsala 1908-25.

Namnet Klingberg kommer ju från Klingsbo, som jag skrivit om tidigare i höst. Men att namnet levde vidare mer än en generation beror på att Anna Klingberg (ett av de syskon som tog namnet i slutet av 1600-talet) gifte sig med Carl Ekman som 1720 dömdes till döden för bedrägeri, varefter deras barn bytte efternamn till moderns namn Klingberg. (Carl Ekman blev inte avrättad, men dog i arresten.)
Hade Carl Ekman varit hederlig, så hade alltså släkten hetat Ekman idag…

Jag har nu gjort en sida om Anna Klingberg och Carl Ekman, där hans brott beskrivs i detalj för den som är nyfiken. (Han hade lånat pengar, men bytt ut panterna mot värdelösa saker; i ett fall bytte han och hans medbrottsling ut ett pantbrev mot ett förfalskat avtal som sade att offret var skyldig dem pengar istället för tvärtom.) Se även den utskrift av rättegångsprotokollet som min pappa gjorde för snart 20 år sedan (en del av er har nog sett den förr).

En gammal källa, refererad i min morfarsfars bok Slägten Klingberg, säger att Carl Ekman arresterades för bedrägeri mot den så kallade godspilten i Stora Tuna. Det är nog fler än jag som har undrat vem, eller vad, godspilten var.
Nu är mysteriet löst. Rättegångsprotokollet talat bara om bedrägerier mot Erik Ersson i Hönsarvet i Stora Tuna, antagligen en förmögen bonde. Erik Ersson hade dött i februari samma år, och i Stora Tuna begravningsbok står den 13/3 1720: ”Erik Ersson i Hönsarvet godspilten”. Tydligen kallades han godspilten, och detta smeknamn var så vedertaget att prästen till och med skrev det i kyrkoböckerna. (Varför han hette godspilten får ni gissa själva.)

Det gick i alla fall bra för resten av familjen, trots familjefaderns kriminalitet och dom, och att han dog utblottad. Gården de bodde på (Sandsberg i Sundborn) var skriven på Anna. Den var tydligen köpt för hennes arv från Klingsbo och den fick hon behålla; Anna bodde kvar där med yngste sonen Andreas i drygt 20 år till. De tre barn som inte dött unga, alla söner, klarade sig bra; en blev bruksinspektor, en präst och en landsfiskal.

I samband med detta har jag också redigerat om sidan om släkten Klingberg och lagt till en del nya förfäder där, samt skrivit mer om Jöns Olofsson och Anna Bergia på deras sida.

Efter denna föga kristliga historia ur släktens mindre ärofulla förflutna vill jag önska alla en God Jul.

Barn och barnbarn, klä julgranen tillsammans, sedvanligt doppa i köket,  julklappar (mest böcker), till julottan med släde och middagar och supéer med grannar…

Ja, så beskriver Sophie Klingberg (1832-1925) sina jular på Mackmyra (ibland i Falun). Hon tillbringar alla jular mellan 1901 och 1920 (kanske fler) hos sin son Erland och hans familj och skriver om dem i sin dagbok från 1908-1920. Vi förstår hur viktigt det är för henne då hon julen 1909 inte kan resa på grund av influensan. Hon fäller några tårar i smyg. Men de kan resa igen den 29:e då alla blivit friska!

Det är roligt att läsa om hennes jular! De skiljer sig inte så värst mycket från våra moderna förutom att det verkar ha funnits mer snö, fler barn i familjen och fler tillställningar. Hon verkar njuta av att få många julklappar, precis som sin sonsondottersondotter med samma namn…

Hon uttrycker stor tacksamhet till sin son Erland och hans familj som låter henne och maken komma varje jul (och förresten varje sommar också). Mackmyra står för familj och samhörighet, för víla och återhämtning för henne. Man kan ju undra över hennes andra barn som fanns i Sverige: Fredrik, Knut, Elsa, Sigrid & Marie-Louise.

Läs om Sophies jular i Jul på Mackmyra (utdrag ur Sophie Klingbergs dagbok).

En god jul med familj, doppa, julgran och julklappar tillönskas

Julie

En välkomsthälsning till släktens senaste medlem Felix Theodor Zlatan Sandahl, född i Nacka 12 november 2014 och son till Sara Klingberg och Jörgen Sandahl. Felix är den förste i en ny generation på Klingberg-sidan, och såvitt jag vet även på Serrander-sidan.

Som omväxling till information om äldre släktingar i mer eller mindre forna dagar kommer här lite om en nuvarande, nämligen en länk till en intervju med mig själv. Intervjun är gjord på mitt jobb, i matemematiska institutionens serie ”Månadens matematiker”. (Månadens matematiker är alltså inte något hedersomnämnande utan bara en saklig rubrik eftersom en av de anställda presenteras varje månad, utan någon speciell ordning.)

En dag i slutet av oktober for jag och min mamma Ulla Janson, född Klingberg, ett par mil österut från Borlänge till Stora Klingsbo, som namnet Klingberg kommer ifrån. Där träffade vi hembygdsforskaren och f.d. kommunarkivarien Leif Olofsson som skrivit boken Klingsbo i Stora Skedvi från medeltid till nutid (Säter 1986). Hans framlidna hustru var uppvuxen på Stora Klingsbo herrgård och han bor nu i ett litet hus bredvid herrgården. Han berättade om Klingsbos historia och visade oss runt både ute och inne i herrgården, som nu är obebodd men fullt möblerad. Herrgården ägs nu av Anders Wahlund i Stockholm, som även äger Hagelsnäs herrgård knappt två km från Klingsbo. Herrgården hyrs ibland ut som sommarbostad.

Leif Olofsson hade också från Säters kommuns arkiv lånat hem en del gamla handlingar om Klingsbo för att visa oss, t.ex. en detaljerad färglagd karta över gården som gjordes 1715 vid arvsskiftet efter vår förfader Jöns Olofsson.

Vi for sedan till Stora Skedvi kyrka, där Leif bland annat visade oss en ljuskrona och ett par ljusstakar som Jöns Olofsson och hans hustru Anna Bergia skänkte till kyrkan 1700.

Stora Klingsbo tillhörde vår släkt från 1673 (då Jöns Olofsson köpte gården) till 1754 (då hans dotterson Johan Mauritz Holmquist sålde den). Se vidare Stora Klingsbo.

På 1800-talet ägdes Stora Klingsbo av en rad officerare på Dalregementet i familjerna von Knorring och Schenström. Den siste av dem, Carl Ferdinand ”Fenne” Schenström (1860-1950) bodde där 1893-1917. Han var alltså kollega till Erland Theodor Klingberg (1866-1938), och jag utgår från att Erland besökte honom på Stora Klingsbo, kanske när han släktforskade innan han skrev Slägten Klingberg (Gefle, 1906), eller bara för att spela kort och dricka punsch på verandan, eller vad man nu gjorde i officerskretsarna.

Idag på alla helgons dag (som i år infaller på allhelgonadagen 1/11) lade vi som vanligt en krans på graven med Erland Theodor Klingberg (1821-1914) och Sophie Klingberg f. Baalack (1832-1925).  (Texten på gravstenen syns tyvärr dåligt på bilden ovan, eftersom det småregnade.)