19 februari 2024…

är det 110 år sedan Erland Klingberg gick bort, 92 år gammal.

Erland Theodor Klingberg föddes 17/8 1821 i Ödeby prästgård (Närke), där hans far Carl Kristoffer (1780-1867) var komminister (senare prost) och gift med hans mor Eva Margareta, f. Pfeiff, (1781-1851).

Han började i Örebro apologistskola (nuv. Karolinska skolan) 1832 och tog examen 7/6 1836. Han var 1837-38 lärare i Fru Tersmedens privatskola hemma i Ödeby, sedan började han bruksbanan som elev vid Gammelbo bruk (i Ramsberg, Västmanland) febr 1839 – maj 1842. Erland Theodor blev sedan från 1842 (från 20 års ålder!) inspektor vid en rad olika bruk:
maj 1842 – nov 1842 Molnebo (vid Morgongåva, Uppland)
nov 1842 – nov 1843 Isåsa kopparverk (vid Mårdsäter, Närke)
nov 1843 – nov 1844 Flögfors kopparverk (vid Ramsberg, norr om Lindesberg, Västmanland)
feb 1845 – maj 1851 Annefors järnbruk (i Fröjered, en mil norr om Tidaholm, Västergötland)
maj 1851 – nov 1859 Tidaholms bruk (Västergötland).
Erland Theodor avancerade sedan till disponent och verkställande direktör för Hällefors bruk (Västmanland) nov 1859 – okt 1866. Detta var uppenbarligen höjdpunkten i hans karriär, men nov 1866 blev han istället förvaltare för det betydligt mindre Gustavsströms bruk (Värmland), som ägdes av Hällefors, och där blev han kvar 20 år till hösten 1886, då han pensionerades och flyttade till Uppsala med sin fru och de yngsta barnen. Titeln disponent behöll han, och han var uppenbarligen stolt över den – till och med hans fru skriver ibland ”Disponenten” i sin dagbok. Det är oklart varför Erland fick lämna Hällefors för en lägre post, men det verkar snarare bero på ändrade ägarförhållanden än på att han misslyckats, och att han fick en hedervärd reträttpost.

Det är också oklart varför de valde att sedan flytta till Uppsala, som väl ingen i familjen haft anknytning till tidigare, mer än att sönerna Viktor och Fredrik studerat resp. studerade där. I Uppsala bodde de på flera olika adresser; åtminstone från 1897 bodde de på Jernbrogatan 2 (nuv. S:t Olofsgatan 2) där de bodde till 1908, då de flyttade till det nybyggda ”Vasahuset” på Vasagatan 1, där de bodde kvar resten av livet.

Erland Theodor träffade uppenbarligen sin fru Sophie Baalack (f. 1832) under åren i Västergötland. Hon bodde till oktober 1851 i Korsberga, en knapp mil norr om Annefors, och flyttade sedan (när hennes mor gifte om sig) till Berga en mil söder om Tidaholm, alltså ungefär samtidigt som Erland flyttade till Tidaholm (en mil söder om Annefors). De gifte sig på Berga 1854. Erland och Sophie fick 9 barn: Richard, Viktor och Sigrid i Tidaholm, Marie-Louise, Carl, Axel och Erland i Hällefors samt Knut och Elsa i Gustavsström. Av de 6 sönerna fortsatte Richard med järnbruk, Viktor och Fredrik blev läkare, Carl blev grosshandlare och Erland och Knut blev militärer; Erland sysslade i det civila också med järnbruk och gifte sig dessutom med en bruksägardotter och drev Mackmyra bruk. Av de 3 döttrarna gifte sig Sigrid med en brukspatron och Marie-Louise och Elsa med två bröder Müntzing, båda verksamma på pappersbruk.2 Tre av sönerna emigrerade: Richard och Carl till England samt Viktor till Sydafrika. Sonen Erland kom att försörja sina åldriga föräldrar, och dessutom tillbringade de alla jular och somrar efter 1908 på Mackmyra.

Erland dog 19/2 1914 och är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Hans fru Sophie skriver fint och ömsint i sin dagbok från 1914 om maken Erlands död:

”…de som besökte oss tyckte att Disponenten såg så kry ut, men då fötterna började svullna sade han en gång att detta är ej goda tecken, och besvärligt för dig at sköta. Men gjorde jag så gerna och var glad att kunna göra det. Natten till den 19 februari sof han dåligt och sade på morgonen att vi ska be en Läkare att jag får något rogifvande så vi ringde upp Doktor Clason som lofvade komma. Medan sängen bäddades om satt han i nattrock och filtar och på min fråga om han ville lägga sig innan Doktorn kom, svarade han ”jag sitter så skönt här”. Jag borstade hans hår och strök med min hand eau de cologne i pannan och tog ett lite handarbete samt bredde ännu en filt öfver honom. Om en stund frågade ånyo om han ville lägga sig ty nu kommer Doktorn, med då fick jag ej något svar utan gick att taga emot Doktorn, och sade att min man sofver, så jag näns ej väcka honom. Doktorn sade efter att noga undersökt: Han sofver fru Klingberg för att aldrig vakna mer! Och jag stod ensam, och de sextio åren af vårt lyckliga lif vid hvarandras sida stod som ett lefvande panorama för mitt inre öga och jag tänkte genast på hans ord, några dagar förut, att ”det blir synd om dig Sofie, men det är godt att du har barn som både kan och vill hjälpa dig”. Och Gud vare lof, så är det – de kommo snart hit och allt gick så väl. Elsa kom också och stannade ett par veckor hos mig. Begrafningen var så högtidlig i all sin enkelhet. Sedan man förtärt en kopp bouljong & pasteijer, varmt vin och Konfect började stora klockan ljuda till uppbrott och den vackra kistan med sina buketter & kransar bars ut till Likvagnen af fyra vana bärare som gjorde sin sak så väl. I fyra Täckvagnar följde vi efter till Domkyrkan där orgeln brusade så högtidligt emot oss. Kistan ställdes på en katafalk i koret och kransar som ej rymdes på kistan lades omkring. Domprosten Berggren jordfäste och pastor Lindberg med sin härrliga röst utförde begrafningsmässan vid altaret. Derefter sjöngo en dubbelkvartett af O.D. bakom altaret ett par av våra vackraste sånger och det är af gripande skönhet! De sjöngo äfven ett par sånger vid grafven. Middagsbordet var vackert med en stor och två mindre vaser med narcisser och fint björklöf. Men endast 12 personer kunde ha plats. Maten bestod af stort smörgåsbord med åtskilliga varma kötträtter, omeletter och konserver och så inkokt lax med majonäs-sås – fogel med brynt potatis, lök, pickels, svart vinbärssylt och äpplegelé, Mocka tårta, ost, smör och kex, öl och viner – kaffe, likör m.m. Thé och smörgåsar på bricka, öl och mjölk.”

31 januari 2024…

är det hundra år sedan ”Fiffan” avled.

Sofi Fogelmarck, eller ”Fiffan” som hennes familj kallade henne, föddes på Vall utanför Gävle 1864. Hon var Wilhelm och Emma Fogelmarcks första av fyra barn, och kom att växa upp i en förmögen välsituerad familj med två systrar Anna och Siri. Hon skolades tillsammans med sina systrar hemma av guvernanten Hélène Pilo, senare Ångström, en mycket kompetent och duktig ung kvinna, som kom att följa systrarna genom hela livet.

Men Sofi var sjuklig redan som barn – någon form av luftrörsbesvär – och kom att leva ett lite annorlunda liv än sina systrar. Hon fick resa bort, först med föräldrar och senare med systrar, till fjälls eller till välgörande kurorter i Sverige och utomlands, och när systrarna roade sig med baler och slädpartier i Stockholm stannade hon hemma.

Sedan modern avlidit 1910 flyttade Sofi till Falun och bodde först med systern Siri med man och sedan med sin sällskapsdam Märta Redlund. 1918 blev det ett eget hem i Stockholm med Märta, först på St. Paulsgatan 33 och sedan Sveavägen 45. Hon kom att ta stort ansvar för sina syskonbarn medan de studerade i Stockholm; några bodde hos henne och hon bjöd dem på teater, konserter, ordnade middagar och tillställningar. Syskonbarnen verkar ha haft ett nära och gott förhållande till sin moster.

Sof framstår i brev som bildad och allmänbildad och diskuterar i brev både den senaste litteraturen och det som händer i världen. Hon tar sin storasysterroll på stort allvar och kommer gärna med både goda råd och fömaningar i brev till familjen. Hennes sjuklighet kom att prägla hela hennes liv; så vet vi att det fanns en möjlig romans under en semester på västkusten 1901, som kunde lett till något mer, men som avstyrdes av den tilltänktes broder med hänvisning till Sofis hälsa. Det blev inget äktenskap! Under de senare åren av 1910-talet och i början av 1920-talet är hon ofta svårt sjuk.

Trots att Sofi egentligen hade det mycket gott ställt, infann sig ekonomiska bekymmer i början på 1920-talet, och hon hyrde då ut sin lägenhet i Stockholm och flyttade med Märta till systern Siri på Strömsta. Hon insjuknade i influensa och avled på hotell Astoria i Stockholm i sviterna av influensan den 31/1 1924. Hon blev 59 år gammal. Hon begravdes i det Elfbrinkska gravkoret i Gävle.

28 januari 2024…

är det hundra år sedan Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund avled. Han föddes 1839 i Öregrund i en prostfamilj, och då hans far avled 1854 fick Ernst ensamt ansvar för sin mamma och bror. Efter studier på Katedralskolan i Uppsala blev han 1855 informator på Halmbyboda utanför Uppsala. En av hans elever var Nina Floderus.

Efter läkarexamen blev han 1864 militärläkare och sedan 1868 ordinarie stadsläkare i Enköping, och kunde då gifta sig med just Nina Floderus (f. 1839), som han varit förlovad med i åtta år.

”Enköpingsdoktorn” blev snabbt känd, både inom och utom Sverige, för sina ovanliga behandlingsmetoder. Han såg tidigt sambandet mellan kropp och själ och tog sina patienters hälsa på allvar. Han menade att de skulle känna sig delaktiga i läkeprocessen! Patienter kom från hela Europa och 1886 öppnade han sin privatklinik i Enköping. Men han hade svårt att få erkännande från resten av läkarkåren och möttes av stort motstånd. Inte förrän 1901 erkändes han och blev hedersdoktor i medicin i Lund.

Ernst Westerlud kom att arbeta ända fram till sin död 1924.

Men hur är detta intressant för släkten? En av Westerlunds patienter var Lev Tolstoy (1869-1945), författaren Leo Tolstoys son. Han förälskade sig i Westerlunds dotter Dora (1878-1933) och de gifte sig 1896. De flyttade först till Ryssland med återvände till Sverige 1917 och flyttade då till Halmbyboda, som Westerlund köpt tidigare. De fick 10 barn tillsammans, Sonen Paul (1900-1992) gifte 1936 sig med Birgitta Lundeberg (1909-1991), och dottern Nina (1906-1987) 1930 med Christian Lundeberg (1905-1988) – Birgitta och Christian var Svantes morfars Carl Klingbergs (1905-1990) sysslingar. Paul och Birgitta kom att bo på Halmbyboda, och Carl med familj besökte dem där.

Men vi vet också att Sofi Fogelmarck (1864-1924) vårdades av ”Enköpingsdoktorn”. Hon hade hälsoproblem (någon form av luftrörsbesvär) redan som barn och vistades gärna i fjällen under somrarna; sommaren 1884 vet vi från brev att hon träffar doktor Westerlund, som rekommenderar henne att stanna kvar längre i Jämtland. Westerlunds rekomendationer följs också av Fredrik Gripensvärd (1866-1942), svårt sjuk hela sitt vuxna liv i syfilis, som 1911 skriver till sin svåger Erland Theodor Klingberg (1866-1938) att han nu skall följa ”Westerlunds levnadsråd”.

18 januari 1954, för sjuttio år sedan…

avled Märta Redlund, 65 år gammal. För senare generationer kom hon att omtalas som sällskapsdamen och konstnärinnan, och hennes relation till familjerna Fogelmarck och Klingberg är lång.

Det börjar redan 1874 då hennes mamma Helene Thomée (1862-1943) som tolvåring blir föräldralös. Hon kom då att uppfostras hos Wilhelm och Emma Fogelmarck – Emma var hennes kusin. Familjen hade ju då tre döttrar Sofi, Anna och Siri (f. 1864, 1867 och 1868), som då fick en storasyster. 1886 gifte sig Helene med Otto Redlund och flyttade med honom till Munsö. Paret fick fyra barn: Curt, Märta, Greta och Otto.

Märta, född 1888, kom från 1915 att bli en viktig person i Sofi Fogelmarcks vardag. De flyttade ihop först i Falun och sedan på två adresser i Stockholm. Där Sofi var, där fann man också Märta, såväl hemma som på familjefester och utlandsresor. Hon fanns med i den krets att kvinnor, som träffades på somrarna på Mackmyra, och var den siste av dem som var kvar sedan alla andra gått bort.

När Sofi avled 1924 fick Märta ett litet arv och flyttade in hos mamma Helene i Stockholm.

Märta hade utbildning som konstnär, först på Tekniska skolan i Stockholm 1906-1909 och sedan Högre konstindustriella skolan i Stockholm 1909-1912. Efter att Sofi avlidit kom hon att försörja sig som föreståndare för Vitterhetsakademiens bildarkiv mellan 1934 och 1951. Hon har lämnat efter sig en mängd tavlor från de somrar hon från 1915 besökte Mackmyra med Sofi. Det är kolteckningar och akvareller som berättar om livet på Mackmyra på somrarna.

8 januari 1854, för 170 år sedan…

stod bröllopet mellan Erland Klingberg och Sophie Baalack i Velinge socken, Västergötland.

Brudgummen Erland var född 1821 i Ödeby prästgård i Närke och son till prosten Carl Kristoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff. Familjen hade sju barn. Han tog studenten i Örebro 1836 och från 1839 avancerade han snabbt inom bruksbranschen. Han kom 1851 till Tidaholm som inspektor från Annefors järnbruk.

Bruden Sophie var född 1832 i Östhamra i Munketorp i Västmanland som dotter till godsägaren Carl Gustaf Baalack och Amalia Flodin, och var ett av åtta syskon. När Sophie var 16 avled hennes far och ett par år senare gifte mamman om sig och familjen flyttade till Berga gård i Velinge socken i Västergötland, 1 mil söder om Tidaholm.

Paret kan ha träffats vid någon social tillställning i Tidaholm. Det lyste för dem den 6/11 1853 och stod bröllopet i januari 1854. Erland var då 33 år och Sophie 21 år gammal. Någon vigselförättare står inte angiven i Veliges lysningsbok för 1854; kan det vara så att de vigdes hemma på Berga av brudgummens far?

Paret flyttad till Tidaholm efter vigseln. Förste sonen Richard föddes den 20/12 1854, och sedan följde ytterligare åtta barn fram till 1875. Alla barnen uppnådde vuxen ålder!

Utöver fakta vet vi mycket litet om familjens vardag. Familjen flyttar från Tidaholm till Hällefors 1859, och vidare till Gustafsström 1866, och till sist till Uppsala 1886. Sophie skriver i sin sista dagbok med början 1908, att hon bränt alla tidigare dagböcker och brev!

Äktenskapet mellan Erland och Sophie varade i 60 år och diamantbröllopsdagen firas 1914 i Falun. Erland avled 19/2 1914 och Sophie 10/3 1925. Bägge ligger begravda på Uppsala Gamla kyrkogård.

Berga gård i Vellinge (1920-tal)

5 januari 1934, för 90 år sedan….

avled Svantes morfars farbror Carl Klingberg av lunginflammation i England. Han hade sedan 1928 vistats på Libury Hall, ca 50 km utanför London, på vad som var ett hem för pensionerade äldre herrar.

Han föddes 1863 i Hällefors som femte barn av nio till bruksdisponenten Erland Klingberg och Sophie Baalack. Efter studentexamnen i Örebro 1883 flyttade han samma år till London och får anställning på ett handelskontor. 1891 öppnar han egen grosshandlarfirma i ägg och smör vid Duke Street Hill, nära London Bridge Station. Firman gick tidvis bra, men då och då fick hans bröder hjälpa till finansiellt. Firman gick i konkurs 1912 och Carl verkar sedan ha fortsatt inom samma bransch som anställd. 1926 står Carl arbetslös och får 1928 hjälp genom Svenska kyrkan i London, och bröderna, att flytta till Libury Hall.

Brev hem till brodern Erland Theodor och svägerskan Anna på Mackmyra vittnar om fattigdom och ensamhet; de skickar många paket med svenska tidningar, böcker och kläder. Han verkar inte ha besökt Sverige efter sin flytt 1883, men hade kontakt med sin bror Richard i Sheffield, och förstås brevledes med sina syskon i Sverige. Någon gång funderar han på att flytta till Skebobruk, i Uppland, där äldre pensionerade herrar kunde bo, men han valde att stanna kvar i England.

Familjen hemmavid får besked om att han är sjuk i början av året 1934, och han avlider den 5/1 1934.

Carl Klingberg ca 1930

4 januari 1844, för 180 år sedan….

föddes Anna Elfbrink, den yngsta av Wilhelm Elfbrink och Sofie Göranssons tre döttrar; hon var lillasyster till Julia (1839-1918, gift med Oskar von Otter) och Emma (1844-1910, gift med Wilhelm Fogelmarck). Anna gifte sig 1865 med Christian Lundeberg (1842-1911), vars far August Lundeberg (1810-1885) var disponent på Forsbacka bruk, ett järnbruk bara 5 km uppströms från Annas far Wilhelm Elfbrinks bruk Mackmyra. Efter bröllopet flyttar de nygifta till Oslättfors bruk (ca 2 mil norr om Forsbacka), som ägdes av August och som Christian fick förvalta åt honom.

1870 köpte August och Christian Lundeberg tillsammans med Annas pappa Wilhelm Elfbrink Forsbacka bruk av arvingarna till Forsbackas tidigare ägare (af Nordin). Wilhelm Elfbrink dog samma år, och arvet skiftades sedan så att Anna och Christian Lundeberg fick Forsbacka, medan Annas syster Emma och hennes man Wilhelm Fogelmarck fick Mackmyra, men att de två systrarna och deras män (som i dåtidens samhälle sågs som ägarna) ägde båda bruken gemensamt, och bruken drevs sedan gemensamt till 1898. 1872 flyttar Christan och Anna till den Stora Herrgården på Forsbacka där de sedan bor större delen av livet, medan Christians föräldrar bor kvar i Lilla Herrgården.

Anna fick sammanlagt 6 barn, varav en dotter dog späd. De hade dessutom som fosterbarn Christians kusin Arthur (1860-1927) som blev föräldralös 1866. Även Christians föräldrar hade föräldralösa släktingar som fosterbarn, så det fanns många barn i de två herrgårdarna. Dessutom var det nära till Mackmyra där Annas syster Emma bodde med sin familj, och familjerna umgicks mycket och var ofta hos varandra på middagar och andra fester på 1870- och 1880-talet.

Christian Lundeberg engagerade sig politiskt och var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död. Även om detta då inte var ett heltidsarbete, så kom han och Anna att tillbringa mer och mer tid i Stockholm, och de hade en stor våning där också. Vi vet från brev att Annas systerdöttrar Anna och Siri Fogelmarck besökte dem i Stockholm. Christians största insats var när han 1905 blev statsminister sedan Norge förklarat unionen med Sverige upplöst; Christian ledde sedan förhandlingarna i Karlstad med den norske statsministern som slutade med en fredlig uppgörelse.

Familjen sålde Forsbacka bruk 1907, varefter Anna och Christian definitivt flyttade till Stockholm, där de dog några år senare, 1913 resp. 1911.

Anna och Christian Lundeberg.

Olof Elfbrink 250 år

Den 30 september 2023 träffades ett tjugotal ättlingar i sjätte, sjunde och åttonde led i Älvkarleby för att ihågkomma Olof Elfbrink på hans 250 årsdag.

Vi samlades vid Älvkarleby kyrka, där Svante gav en introduktion till Olof Elfbrink, varefter lunch på restaurang Kungsådran på Laxön vidtog. Till kaffet berättade Svante kunnigt om Olofs bakgrund i Älvkarleby och hans tid i Gävle. Efter släktfotografering, åkte vi förbi Västanå och den plats där Olofs föräldrars bondgård legat.

I Gävle visade Svante runt på de platser släktens gårdar legat, tyvärr alla nedbrunna i den stora stadsbranden 1869. På kyrkogården gick vi sedan till Elfbrinska gravkoret, där vi gick ner i kryptan; många av de närvarande hade familjemedlemmars gravurnor där. Vi lade vita liljor på altaret och sjöng tillsammans ”Härlig är jorden”.

Vi avslutade dagen med medhavt fika nere vid ån i parken mitt emot Vall, där som barn Svantes morfars mor och hennes syskon med föräldrar bodde på 1800-talet.

Se mer på sidan 250 år sedan Olof Elfbrink föddes.

Kommer månne någon av oss vara ihågkommen om 250 år?

Värmlandsresa 2023: By kyrkogård

Strax utanför Säffle ligger By kyrkogård. Säffle tillhörde ursprungligen By församling, och på kyrkogården ligger flera släktingar begravda, bland annat min farfars föräldrar Albin Janson (1875-1952) och Kristina, f. Johannesdotter (1868-1932), liksom min farmors föräldrar August Andersson (1880-1918) och Oktavia, f. Löfgren (1885-1957).

Albin Janson, familjegrav. By kyrkogård

Värmlandsresa 2023: Olof Trätäljas hög

I Säffle såg, och besteg, vi ”Olof Trätäljas hög”, en gravhög som sedan 1700-talet har utpekats som grav för Olof Trätälja. Det är visserligen högst osäkert om han har existerat, men enligt Snorre Sturlasons historiska verk Ynglingasagan (skriven på 1200-talet) tillhörde han Ynglingaätten där en lång rad förfäder varit kungar i Gamla Uppsala. När hans far Ingjald Illråde besegrades flydde Olof med anhängare till Värmland, där han röjde mark (vilket gav honom tillnamnet Trätälja) och grundade ett eget rike. Enligt Ynglingasagan i kombination med andra osäkra uppgifter var han en av mina förfäder på mammas sida, se Ynglingaätten.

Olov Trätäljas hög i Säffle