Strax utanför Säffle ligger By kyrkogård. Säffle tillhörde ursprungligen By församling, och på kyrkogården ligger flera släktingar begravda, bland annat min farfars föräldrar Albin Janson (1875-1952) och Kristina, f. Johannesdotter (1868-1932), liksom min farmors föräldrar August Andersson (1880-1918) och Oktavia, f. Löfgren (1885-1957).
I Säffle såg, och besteg, vi ”Olof Trätäljas hög”, en gravhög som sedan 1700-talet har utpekats som grav för Olof Trätälja. Det är visserligen högst osäkert om han har existerat, men enligt Snorre Sturlasons historiska verk Ynglingasagan (skriven på 1200-talet) tillhörde han Ynglingaätten där en lång rad förfäder varit kungar i Gamla Uppsala. När hans far Ingjald Illråde besegrades flydde Olof med anhängare till Värmland, där han röjde mark (vilket gav honom tillnamnet Trätälja) och grundade ett eget rike. Enligt Ynglingasagan i kombination med andra osäkra uppgifter var han en av mina förfäder på mammas sida, se Ynglingaätten.
Min pappa Bo Janson (1933-2004) var född i Säffle, liksom hans föräldrar Gösta Janson (1907-1979) och Karin, f. Andersson (1911-1990). Säffle växte till och blev en tätort under andra halvan av 1800-talet, och av mina farföräldrars föräldrar var bara farmorsmor själv född i Säffle; de andra (liksom hennes föräldrar) flyttade till Säffle från olika delar av Värmland i slutet av 1800-talet. Se sidan Janson mm i Värmland översikt för dem och deras förfäder.
Den viktigaste industrin i Säffle var Billerud, ett pappersbruk som tillverkade pappersmassa med sulfitmetoden från 1884 till 2021, då tillverkningen av pappersmassa lades ned. Farmorsfar August Andersson (1880-1918) var byggmästare och arbetade både åt Billerud och som egen företagare; han byggde bland annat Billeruds huvudkontor. Farfarsfar Albin Janson (1875-1952) var vanlig arbetare i Billeruds sulfitfabrik. Farfar Gösta Janson fick som 14-åring jobb som springpojke åt högsta chefen på Billerud, disponent Storjohann, och avancerade så småningom till kamrer; han och familjen flyttade 1943 från Säffle till Grums (fortfarande åt Billerud) och sedan 1946 till Gävle.
I Säffle tittade vi på några platser där familjen bott och verkat, bland annat dessa:
I juli 2023 reste vi till Värmland i några dagar, och gjorde bland annat besök på några platser där släktingar bott eller varit verksamma. Främst på min pappa Bo Jansons sida; han var född i Säffle. Men vi började i Karlstad, som var platsen för släktens stora insats i storpolitiken 1905.
Den som stod för insatsen var Christian Lundeberg (1842-1911), som var gift med Anna Elfbrink (1944-1913). Han var alltså ingift morbror till min morfarsmor Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Klingberg (1866-1938). Christian Lundeberg hade mycket nära kontakt med sin svåger Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och de ägde Mackmyra bruk och Forsbacka bruk (som egentligen deras fruar hade ärvt) tillsammans till 1898 (efter Wilhelms död). De startade också tillsammans Mackmyra Sulfit AB, som 1905 drevs av Christian Lundeberg och Erland Klingberg tillsammans med fabrikens disponent, med ett antal andra släktingar som delägare.
Christian Lundeberg var förutom brukspatron även riksdagsman i första kammaren från 1886, och han blev ledande inom högern där. Norge var sedan 1814 i union med Sverige, med gemensam kung men egen regering och egen riksdag (Stortinget). Men i Norge växte strävan till självständighet, och till slut förklarade Stortinget den 7 juni 1905 att unionen med Sverige var upplöst. Detta var inte populärt i Sverige, men åsikterna om vad som skulle göras varierade från krig till glatt accepterande. I riksdagen ansågs kung Oscar II och regeringen för passiva, och ett särskilt riksdagsutskott tillsattes med Christian Lundeberg som ordförande. Efter fyra veckor kom utskottet med ett förslag som gick ut på att godkänna unionsupplösningen om Norge gick med på en rad villkor. Förslaget antogs enhälligt av riksdagen, och kungen utnämnde den 2 augusti 1905 Christian Lundeberg till statsminister för en samlingsregering för att genomföra unionsupplösningen.
Det blev förhandlingar med Norge, och de skedde i Karlstad, mitt emellan Stockholm och Oslo. De två statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen med några få andra delegater förhandlade på Frimurarlogen vid Stora torget i Karlstad från den 31 augusti till 23 september 1905, då de lyckades komma överens om en fredlig upplösning av unionen.
Efter detta kraftprov hade Christian Lundeberg gjort sin största insats; han avgick som statsminister den 7 november 1905. Han hade de återstående åren till sin död 1911 åtskilliga uppdrag i riksdagen, bl.a. som talman i första kammaren, men var inte längre lika betydande.
Vi tittade i Karlstad naturligtvis på Frimurarlogen (utifrån), liksom på det fredsmonument som senare rests utanför på Stora torget. Vi såg också en liten utställning om förhandlingarna som en del av utställningen om Värmlands historia på Värmlands museum.
I fredags var vi på Uppsala stadsteater och såg en kabaré om Olof Rudbeck. Det var mycket roligt. Fritt efter verkligheten, närmast ett spex med verklighetsbakgrund. Se trailer.
Olof Rudbeck är ju en av våra avlägsna förfäder, se Olof Rudbeck. Jag minns att min mormor Sara Klingberg (född Serrander) talade om att Olof Rudbeck var hennes förfader, och hon var uppenbarligen stolt över det. Jag har långt senare förstått att hon nog var glad över att ha en berömd anfader själv, när hon bodde på Mackmyra där mycket handlade om hennes mans förfäder Fogelmarck och Elfbrink.
Olof Rudbeck var i verkliga livet en gigant vid Uppsala universitet på 1600-talet, både vetenskapligt och mer praktiskt. Han upptäckte lymfsystemet, anlade en botanisk trädgård (som Linné fick hand om och gjorde känd på 1700-talet), studerade en komet, lät bygga Gustavianum med den anatomiska teatern, lät bygga en vattenledning, ordnade båttrafik till Stockholm, m.m.
Men de sista 30 åren av sitt liv ägnade han framförallt åt sin stora bok Atlantica, där han helt spårade ur och med en blandning av snille, galenskap och fantasi ”bevisade” att Sveriges historia går tillbaka till strax efter syndafloden, och att mycket av den antika grekiska och romerska civilisationen egentligen härstammade från Sverige; den mytiska ön Atlantis som Platon beskrev var i själva verket Sverige, med Uppsala som huvudstad, och härifrån hade bl.a. trojaner, skyter och goter utvandrat.
Se vidare Svenskt biografiskt lexikon.
Sammanfattningsvis passar Runebergs ord om Lotta Svärd (ur Fänrik Ståls sägner) bra även på Olof Rudbeck:
”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.”
Vi fick oss i alla fall många skratt i fredags.
Idag, nyårsdagen, är det 80 år sedan Hélène Ångström dog den 1/1 1943, 93 år gammal. Hon är begravd med sin man Knut här på Uppsala gamla kyrkogård, och vi har idag varit där och lagt en blomma på graven.
Hélène var född Pilo; hennes pappa var kommissionslantmätare. Hon föddes i Uppsala, där två morbröder var professorer liksom tidigare morfar, och flyttade till Visby när hon var 12 år. Hon utbildade sig till telegrafist, och arbetade några år som det. 1872 blev hon istället guvernant hos brukspatron Wilhelm Fogelmarck och hans hustru Emma Elfbrink på Vall och Mackmyra utanför Gävle, åt deras döttrar Sofi (1864-1924), Anna (1867-1953) och Siri (1868-1944) Fogelmarck. Hélène stannade hos dem i 13 år och blev som en medlem i familjen.
1885 lämnar Hélène familjen Fogelmarck och flyttar till Stockholm för att året därpå gifta sig med Knut Ångström (1857-1910), som hon träffat i Strömstad ett par år tidigare på en resa med Sofi Fogelmarck. Knut blir senare professor i fysik i Uppsala, men dör rätt ung. De får fyra barn.
Hélène fortsätter hela livet att ha nära kontakt med systrarna Fogelmarck, och ännu på 1930-talet besökte hon regelbundet Anna på Mackmyra, troligen en eller ett par veckor varje sommar.
Hélène var uppenbarligen högt begåvad, kunnig i många ämnen och bildad, fast hon inte hade någon högre utbildning. Som guvernant lärde hon Anna Fogelmarck så mycket att Anna kunde ta studenten på Wallinska flickskolan i Stockholm efter ett halvårs kompletterande studier där. Hélène talade tyska, franska, engelska och lite italienska; hon läste både romaner och andra böcker på dessa språk och hon hjälpte sin man med vetenskapliga översättningar till tyska och franska liksom en del beräkningar.
För mer om Hélène, se sidan Hélène Ångström född Pilo.
Idag är det 249 år sedan Olof Elfbrink föddes, den 28 september 1773 i Älvkarleby.
Vi hoppas att vi kan ses om ett år i Älvkarleby och fira 250-årsdagen. Hur detta ska ske vet vi inte än, men ni kan notera datumet redan nu.
Jag minns inte exakt datum, men det är i dagarna precis 50 år sedan jag höstterminen 1972 flyttade in i ett studentrum i Uppsala, på Waldenströmska studenthemmet. (Jag hade varit inskriven som student i Uppsala sedan 1968, men jag hade bott hemma i Stora Tuna och hos min faster Annika med familj i Uppsala, se Svante Janson: min skolgång.)
Waldenströmska studenhemmet var (och är) ett kristet studenhem, speciellt för frireligiösa, och det är uppkallat efter Missionsförbundets förste ledare (inofficiellt i alla fall) P. P. (Paul Petter) Waldenström (1838-1917). Jag var ju inte religiös; pappa ordnade studentrum åt mig där, men varför jag hamnade där vet jag inte riktigt nu i efterhand heller.
Farfar och hans familj hade en gång långt tidigare varit missionsförbundare, men det visste jag nog inte då. (Och det hade kanske ingen betydelse.)
Och jag visste inte att Waldenström hade viss släktanknytning. P. P. Waldenströms kusin Gustaf F. Waldenström (1828-1905) gifte sig med Maria Cöster (1838-1914), dotter till Marie Göransson (1816-1871) som var dotter till mina förfäder Anders Petter Göransson (1789-1850) och Marie Elfstrand (1795-1851); Maria Cöster var alltså kusin till Emma Elfbrink gift Fogelmark (1842-1910). Gustaf och Marias dotter Lotten Waldenström (1867-1967) hade mycket kontakt med min morfarsmor Anna Fogelmarck gift Klingberg (1867-1953) och andra i min släkt; bl.a. bodde Lotten 1898-1904 i Gävle som sällskapsdam hos Lina Elfbrink (1821-1904), änka efter Wilhelm Elfbrink och styvmor till Emma Elfbrink, och efter Linas död flyttade Lotten till Stockholm och bodde till 1917 hos August Bång (1831-1912) och hans hustru Louise född Luth (1834-1919); Louise var dotter till Charlotte född Elfbrink (1810-1885) och både syssling till Lottens mor Maria Göransson och kusin på andra sidan till Emma Elfbrink.
Lotten Waldenström var konstnär och målade bl.a. nedanstående tavla av Mackmyra.
Jag ser i tidningen att idag begravs Tommy Elfstrand (1941-2022) i Rimbo. Det ger mig anledning att skriva lite om hans far Percy Elfstrand (1891-1983).
Daniel Elfstrand (1705-1780) och (framför allt) hans son Daniel Elfstrand (1748-1815) var mycket framgångsrika grosshandlare i Gävle, och deras ättlingar var på 1800-talet en stor släkt i Gävle, se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson för bakgrunden ur mitt perspektiv; den yngre Daniel Elfstrand var både min morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far. Se även sidan Daniel Elfstrand & Co om familjens grosshandelsfirma.
Sedan 1800-talet har dock släkten minskat kraftigt (i betydelsen att få fötts med namnet Elfstrand), och den har helt försvunnit från Gävle. Det finns också flera andra släkter Elfstrand; det finns nu ca 300 personer med namnet Elfstrand, men av dem tillhör bara ett fåtal vår släkt.
Percy Elfstrand var en av dem som flyttade från Gävle. Båda hans föräldrar Daniel Elfstrand (1858-1945, framstående engelsklärare i Gävle) och Olga Elfstrand (1860-1894) tillhörde släkten; de var kusiner och båda barnbarn till Per D:son Elfstrand (1783-1845), son till ovan nämnda Daniel Elfstrand (1748-1815) (se Daniel Elfstrand & Co). Percy studerade i Uppsala, där han blev fil. lic., varefter han flyttade till Stockholm och blev biblotekarie på Kungliga biblioteket. Percy var historiker, och skrev bland annat i bokverket Världshistorien. Han intresserade sig mycket för Gävles historia, inklusive den egna släkten, och han skrev många artiklar som jag haft stor nytta av i min egen släktforskning.
Ett exempel är hans artikel Ur Mackmyra bruks historia (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1925). Ett annat är hans egen artikel om släkten Elfstrand: En gammal Geflesläkt och litet om dess ursprung och verksamhet (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1919), där ni kan läsa mycket mer om släkten.
Percy har också fått en sida på Wikipedia.
Den 11/8 1822 föddes min mormors morfars mor Anna Matilda Rahm i byn Ren i Bollnäs. (Ren är nu en stadsdel i tätorten Bollnäs.)
Hennes föräldrar Gustaf Rahm (1787-1831) och Lovisa Charlotta Holmberg (1796-1846), båda från Bollnäs, gifte sig 1817, och Gustaf flyttade till Lovisa Charlottas föräldrars gård i Ren. Bara en månad senare dog Lovisa Charlottas far, kronofogden Gabriel Holmberg (1769-1817), och Gustaf skötte sedan gården som förvaltare åt sin svärmor Anna Margareta f. Skogh (1757-1843). Gustaf hade före äktenskapet bland annat varit fanjunkare vid Hälsinge regemente (till 1816), och han var åtminstone 1814 i fält; jag vet tyvärr inte var, eller om han var med i några strider i något av Sveriges sista krig.
Anna Matilda Rahm flyttar hemifrån 1847, som piga till lantmätaren Per Gustaf Lyman (1811-1891) som var född i Österlövsta socken (Uppland), och som just flyttat till byn Vik i Bollnäs 1847, troligen i november. Sedan går det fort. Anna Matilda och Per Gustaf tar ut lysning 9/7 1848, de vigs 25/7 och sonen Gustaf Leonard (min mormors morfar) föds 1/10 1848.
Anna Matilda och Per Gustaf får sammanlagt 8 barn i Vik. 1869 flyttar familjen till Anna Matildas hemby Ren, troligen p.g.a. ekonomiska problem. De blir kvar i Ren tills de dör, Per Gustaf 1891 och Anna Matilda 1905.
