är det hundra år sedan Enköpingsdoktorn Ernst Westerlund avled. Han föddes 1839 i Öregrund i en prostfamilj, och då hans far avled 1854 fick Ernst ensamt ansvar för sin mamma och bror. Efter studier på Katedralskolan i Uppsala blev han 1855 informator på Halmbyboda utanför Uppsala. En av hans elever var Nina Floderus.

Efter läkarexamen blev han 1864 militärläkare och sedan 1868 ordinarie stadsläkare i Enköping, och kunde då gifta sig med just Nina Floderus (f. 1839), som han varit förlovad med i åtta år.

”Enköpingsdoktorn” blev snabbt känd, både inom och utom Sverige, för sina ovanliga behandlingsmetoder. Han såg tidigt sambandet mellan kropp och själ och tog sina patienters hälsa på allvar. Han menade att de skulle känna sig delaktiga i läkeprocessen! Patienter kom från hela Europa och 1886 öppnade han sin privatklinik i Enköping. Men han hade svårt att få erkännande från resten av läkarkåren och möttes av stort motstånd. Inte förrän 1901 erkändes han och blev hedersdoktor i medicin i Lund.

Ernst Westerlud kom att arbeta ända fram till sin död 1924.

Men hur är detta intressant för släkten? En av Westerlunds patienter var Lev Tolstoy (1869-1945), författaren Leo Tolstoys son. Han förälskade sig i Westerlunds dotter Dora (1878-1933) och de gifte sig 1896. De flyttade först till Ryssland med återvände till Sverige 1917 och flyttade då till Halmbyboda, som Westerlund köpt tidigare. De fick 10 barn tillsammans, Sonen Paul (1900-1992) gifte 1936 sig med Birgitta Lundeberg (1909-1991), och dottern Nina (1906-1987) 1930 med Christian Lundeberg (1905-1988) – Birgitta och Christian var Svantes morfars Carl Klingbergs (1905-1990) sysslingar. Paul och Birgitta kom att bo på Halmbyboda, och Carl med familj besökte dem där.

Men vi vet också att Sofi Fogelmarck (1864-1924) vårdades av ”Enköpingsdoktorn”. Hon hade hälsoproblem (någon form av luftrörsbesvär) redan som barn och vistades gärna i fjällen under somrarna; sommaren 1884 vet vi från brev att hon träffar doktor Westerlund, som rekommenderar henne att stanna kvar längre i Jämtland. Westerlunds rekomendationer följs också av Fredrik Gripensvärd (1866-1942), svårt sjuk hela sitt vuxna liv i syfilis, som 1911 skriver till sin svåger Erland Theodor Klingberg (1866-1938) att han nu skall följa ”Westerlunds levnadsråd”.

avled Märta Redlund, 65 år gammal. För senare generationer kom hon att omtalas som sällskapsdamen och konstnärinnan, och hennes relation till familjerna Fogelmarck och Klingberg är lång.

Det börjar redan 1874 då hennes mamma Helene Thomée (1862-1943) som tolvåring blir föräldralös. Hon kom då att uppfostras hos Wilhelm och Emma Fogelmarck – Emma var hennes kusin. Familjen hade ju då tre döttrar Sofi, Anna och Siri (f. 1864, 1867 och 1868), som då fick en storasyster. 1886 gifte sig Helene med Otto Redlund och flyttade med honom till Munsö. Paret fick fyra barn: Curt, Märta, Greta och Otto.

Märta, född 1888, kom från 1915 att bli en viktig person i Sofi Fogelmarcks vardag. De flyttade ihop först i Falun och sedan på två adresser i Stockholm. Där Sofi var, där fann man också Märta, såväl hemma som på familjefester och utlandsresor. Hon fanns med i den krets att kvinnor, som träffades på somrarna på Mackmyra, och var den siste av dem som var kvar sedan alla andra gått bort.

När Sofi avled 1924 fick Märta ett litet arv och flyttade in hos mamma Helene i Stockholm.

Märta hade utbildning som konstnär, först på Tekniska skolan i Stockholm 1906-1909 och sedan Högre konstindustriella skolan i Stockholm 1909-1912. Efter att Sofi avlidit kom hon att försörja sig som föreståndare för Vitterhetsakademiens bildarkiv mellan 1934 och 1951. Hon har lämnat efter sig en mängd tavlor från de somrar hon från 1915 besökte Mackmyra med Sofi. Det är kolteckningar och akvareller som berättar om livet på Mackmyra på somrarna.

stod bröllopet mellan Erland Klingberg och Sophie Baalack i Velinge socken, Västergötland.

Brudgummen Erland var född 1821 i Ödeby prästgård i Närke och son till prosten Carl Kristoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff. Familjen hade sju barn. Han tog studenten i Örebro 1836 och från 1839 avancerade han snabbt inom bruksbranschen. Han kom 1851 till Tidaholm som inspektor från Annefors järnbruk.

Bruden Sophie var född 1832 i Östhamra i Munketorp i Västmanland som dotter till godsägaren Carl Gustaf Baalack och Amalia Flodin, och var ett av åtta syskon. När Sophie var 16 avled hennes far och ett par år senare gifte mamman om sig och familjen flyttade till Berga gård i Velinge socken i Västergötland, 1 mil söder om Tidaholm.

Paret kan ha träffats vid någon social tillställning i Tidaholm. Det lyste för dem den 6/11 1853 och stod bröllopet i januari 1854. Erland var då 33 år och Sophie 21 år gammal. Någon vigselförättare står inte angiven i Veliges lysningsbok för 1854; kan det vara så att de vigdes hemma på Berga av brudgummens far?

Paret flyttad till Tidaholm efter vigseln. Förste sonen Richard föddes den 20/12 1854, och sedan följde ytterligare åtta barn fram till 1875. Alla barnen uppnådde vuxen ålder!

Utöver fakta vet vi mycket litet om familjens vardag. Familjen flyttar från Tidaholm till Hällefors 1859, och vidare till Gustafsström 1866, och till sist till Uppsala 1886. Sophie skriver i sin sista dagbok med början 1908, att hon bränt alla tidigare dagböcker och brev!

Äktenskapet mellan Erland och Sophie varade i 60 år och diamantbröllopsdagen firas 1914 i Falun. Erland avled 19/2 1914 och Sophie 10/3 1925. Bägge ligger begravda på Uppsala Gamla kyrkogård.

avled Svantes morfars farbror Carl Klingberg av lunginflammation i England. Han hade sedan 1928 vistats på Libury Hall, ca 50 km utanför London, på vad som var ett hem för pensionerade äldre herrar.

Han föddes 1863 i Hällefors som femte barn av nio till bruksdisponenten Erland Klingberg och Sophie Baalack. Efter studentexamnen i Örebro 1883 flyttade han samma år till London och får anställning på ett handelskontor. 1891 öppnar han egen grosshandlarfirma i ägg och smör vid Duke Street Hill, nära London Bridge Station. Firman gick tidvis bra, men då och då fick hans bröder hjälpa till finansiellt. Firman gick i konkurs 1912 och Carl verkar sedan ha fortsatt inom samma bransch som anställd. 1926 står Carl arbetslös och får 1928 hjälp genom Svenska kyrkan i London, och bröderna, att flytta till Libury Hall.

Brev hem till brodern Erland Theodor och svägerskan Anna på Mackmyra vittnar om fattigdom och ensamhet; de skickar många paket med svenska tidningar, böcker och kläder. Han verkar inte ha besökt Sverige efter sin flytt 1883, men hade kontakt med sin bror Richard i Sheffield, och förstås brevledes med sina syskon i Sverige. Någon gång funderar han på att flytta till Skebobruk, i Uppland, där äldre pensionerade herrar kunde bo, men han valde att stanna kvar i England.

Familjen hemmavid får besked om att han är sjuk i början av året 1934, och han avlider den 5/1 1934.

Den 30 september 2023 träffades ett tjugotal ättlingar i sjätte, sjunde och åttonde led i Älvkarleby för att ihågkomma Olof Elfbrink på hans 250 årsdag.

Vi samlades vid Älvkarleby kyrka, där Svante gav en introduktion till Olof Elfbrink, varefter lunch på restaurang Kungsådran på Laxön vidtog. Till kaffet berättade Svante kunnigt om Olofs bakgrund i Älvkarleby och hans tid i Gävle. Efter släktfotografering, åkte vi förbi Västanå och den plats där Olofs föräldrars bondgård legat.

I Gävle visade Svante runt på de platser släktens gårdar legat, tyvärr alla nedbrunna i den stora stadsbranden 1869. På kyrkogården gick vi sedan till Elfbrinska gravkoret, där vi gick ner i kryptan; många av de närvarande hade familjemedlemmars gravurnor där. Vi lade vita liljor på altaret och sjöng tillsammans ”Härlig är jorden”.

Vi avslutade dagen med medhavt fika nere vid ån i parken mitt emot Vall, där som barn Svantes morfars mor och hennes syskon med föräldrar bodde på 1800-talet.

Se mer på sidan 250 år sedan Olof Elfbrink föddes.

Kommer månne någon av oss vara ihågkommen om 250 år?

Idag, den 8 juli 2023, ihågkommer vi hundraårsdagen av Ulla Klingbergs bortgång. Hon blev bara 22 år gammal!

Ulla föddes i Gula villan på Mackmyra 1901. Hon var dotter till Erland Theodor Klingberg, kapten vid Dalregementet, och Anna Fogelmarck. Hon hade två äldre bröder, Axel och Erland, och två yngre bröder, Wilhelm och Carl. Familjen bodde i Falun och sedan Gävle vintertid och sommartid på Mackmyra.

Efter avslutat skolgång 1918 bodde hon tidvis i Stockholm; det blev en kurs i sömnad och en i hushållsarbete – en för tiden typisk utbildning för en bättre bemedlad flicka i väntan på äktenskap och barn.

Men Ulla kunde också sjunga, och i Stockholm tog hon lektioner i sång för Dramatens sångpedogog Karl Nygren. Han föreslog att hon skulle bli operasångerska. Kanske var det den drömmen, tillsammans med en längtan ut och bort, som förde henne till Paris våren 1921.

I Paris bor hon på pensionat, träffar andra svenska flickor på besök i staden, roar sig med teater, museer och lite dans, köper nya (moderna) kläder och en kamera, tar sånglektioner och umgås i konstnärskretsar. Så mycket med fransklektionerna blir det ju inte, det finns så mycket annat roligt att göra!

I de bevarade breven till mamman, och mammans till Ulla, kan man läsa om Ullas drömmar bortom giftermål. När hon kommer hem till hösten skall hon flytta till Stockholm och hitta sig ett arbete! Det är nya tider nu och hon vill inte det som mamma vill!

Mamma Anna anar oråd och får med Ulla på en familjesemester i Schweiz under sommaren 1921, och där insjuknar Ulla i vad som skall visa sig vara tarmtuberkulos. Efter två års sjukdom avlider hon sommaren 1923.

Vad månne det ha blivit av Ulla hade hon fått leva? Kanske operasångerska? Kanske gift med barn? Man verkar inte ha talat så mycket om henne i familjen. Sorgen att mista en dotter och syster så ung var nog för svårt.

Ulla är begravd i Elfbrinkska gravkoret i Gävle. Vi gick idag till hennes farföräldrars grav i Uppsala för att hedra henne.

Den 11 maj 1953, för sjuttio år sedan, vad det dags för den 19-åriga Ulla Klingberg att ta studenten i Gävle.

Det var en strålande vacker vårdag då fjorton manliga och två kvinnliga nybakade studenter marscherade till regementsmusik ner till Rådhustorget, där hennes far och farbror bar henne i ”gullstol” till bilen mot firande på Mackmyra.

På Mackmyra väntade släkt och grannar, sammanlagt ett femtiotal gäster, som deltog i ett ”kafferep”. Ett flertal visor sjöngs av familjemedlemmar. Efteråt var det middag för familj och släkt.

Allt detta kan man läsa i ett brev från Ullas farbror Erland Klingberg till en av sina bröder dagen efter. Det blev en ögonblicksbild av ett studentfirande, som på många sätt liknar dagens, men också skiljer sig åt. Idag brukar de nya studenterna försvinna ut till eget firande med vänner när kalasandet med familj och släkt är avklarat.

Farbror Erland noterar förtjust att det på kvällskvisten vid 11-tiden kom en bil utkörandes till Mackmyra med den ävenledes nybakade studenten Bo Janson. Han bjöds på kaffe och sedan åkte han och Ulla till hans föräldrar. Farbror Erland noterar att det inte verkar finnas någon officiell förklaring i form av en förlovning – ingen av dem bär ringar – men tycker att diskretion gäller och till dess konstatera att ”Ulla är Jansons frestelse”.

Foto i tidningsartikeln nedan togs denna dag av Ulla och Bo, där de står bredvid varandra bland de andra studenterna på läroverkets trappa. Drygt ett år senare var de gifta.

En av många bortglömda svenska konstnärinnor är Märta Rudbeck. Hon var sjumänning med Svantes mormors morfar Gustaf Leonard Lyman, med den gemensamme stamfadern Olof Rudbeck.

Hon föddes i Stockholm 1882 i en välbärgad familj och utbildade sig vid olika konstakademier i Sverige åren 1899-1906. Efter att ha fortsatt sina studier i Paris 1908-1909, gjorde hon olika studieresor till Tyskland, England och Italien. Hon var känd i sin samtid som ”blomstermålarinnan”, och var representerad i en mängd utställningar med sina blomstermålningar. Märta Rudbeck målade också landskapsbilder och porträtt.

I en mastersuppsats från år 2000 har Matilda Eriksson följt detta bortglömda konstnärsskap. Märta verkar ha valt bort ett traditionellt kvinnoliv för ett liv i konsten. Hon var aktiv i Föreningen Svenska konstnärinnor och var representerad i deras första utställning på Konstakademien 1912. I vandringsutställningen ”Rebeller & Mademoiseller” visas, nu i Uppsala på Bror Hjorths Hus (till den 4/9), hennes verk tillsammans med de av Tyra Kleen (1874-1951) och Emma Toll (1847-1917).

Idag fyller Svantes morfars farmor Sophie Klingberg, f. Baalack, 190 år.  

Lustigt nog vet vi mycket om Sophies liv efter 1908, då hon inleder sina sista dagböcker. De gamla dagböckerna och en massa brev har hon bränt, så tiden fram till hennes 75 år kan vi endast följa genom de fakta som gått att få fram via kyrkoböcker och kyrkoarkiv.

Hon föddes den 26/7 1832 på Östhamra i Västmanland, som äldsta av åtta barn till Carl Gustaf Baalack, possessionat, och Amalia Flodin. När Sophie var fem år flyttade familjen till Stora Hamrum i Västergötland. Fadern avlider 1848 och Sophies mamma gifter då om sig med kronofogden Justus Wennerholm. Amalia och hennes sex överlevande barn flyttar då till Berga gård i en grannsocken, där Wennerholm och hans två hemmavarande barn bor.

Sophie gifter sig 1854 21 år gammal med inspektorn Erland Klingberg (1821-1914). Paret flyttar först till Tidaholm, sedan till Hällefors bruk, där Erland är disponent. Efter 20 år i Gustafsström i Värmland, pensioneras paret i Uppsala 1886. De har då fått nio barn, födda mellan 1854 och 1875. Efter att ha bott på flera adresser i Uppsala, flyttar paret 1908 till det nybyggda Vasahuset, och där inleds Sophies sista bevarade dagböcker.

Här får vi syn på en bildad överklassdam, mycket förtjust i bilåkning och läsning; hon tar in inneboende studenter, som hon finner stor glädje i att umgås med. Flera av hennes barnbarn bor hos henne under sin studietid i Uppsala. Umgänget med grannar, konserter, böcker och samtal med likasinnade spelar stor roll i hennes liv. Mindre förtjust är hon i elektricitet och fastighetens hiss! Jular och somrar tillbringas hos sonen Erland Theodor och hans familj på Mackmyra. Erland avlider 1914 och Sophies liv fortsätter i en större lägenhet i fastigheten i Uppsala; nu är hon ekonomiskt beroende av sina söner.

Hon blev mycket gammal, 93 år gammal, och ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård. Tänk så roligt det varit om hennes tidigare dagböcker funnits kvar!

i augusti månad är Anna Klingberg hos sin dotter Ulla på sanatoriet Romanäs utanför Tranås. Ulla är sjuk i tuberkulos och vistas sedan en tid på sanatoriet. Det byggdes 1905 för välbärgade tuberkulospatienter.

Ett brev som Anna skriver hem till sin son Axel visar att hon just denna dag, den 10 augusti, åt kräftor på sanatoriets kräftsouper, som alla måste delta i, patienter och familjemedlemmar. Anna tyckte inte att kräftorna smakade något vidare, hon längtar efter kräftorna de brukar ta upp på Mackmyra. Hon åt ändå två, lite motvilligt verkar det som i brevet. Desto mer njöt hon efteråt av musiken på violoncell och piano!

Från 1879 var allt kräftfiske i alla svenska vattendrag hårt reglerat. Först efter klockan 17.00 den 7 augusti fick man fiska och sälja kräftor. Fortfarande anses den 8 augusti vara rätt datum att äta de första kräftorna.

På Mackmyra fiskades kräftor fram till 1990-talet då kräftpesten slog ut beståndet.