Bakgrund: adel i Sverige

Adeln i Sverige bestod under början av medeltiden av mer eller mindre förmögna män som fick skattefrihet mot att de gjorde krigstjänst till häst; detta formaliserades i Alsnö stadga 1280. Detta adelskap var inte formellt ärftligt, och den som inte fullgjorde rusttjänsten förlorade adelskapet. Men i praktiken utvecklades systemet till att adelskapet ärvdes automatiskt, vilket formellt fastställdes i Johan III:s adelsprivilegier 1569. Formellt adlande av kungen genom s.k. frälsebrev eller sköldebrev förekom från slutet av 1300-talet, och blev senast från 1500-talet det enda sättet att bli adlig.1

I Sverige ärvs adelskap bara genom män. För ätter adlade före 1809 gäller att en adelsmans alla barn inom äktenskapet räknas som adliga, men adelskapet ärvs inte vidare till döttrarnas barn. I ätter adlade efter 1809 gäller att bara en man (huvudmannen) är adlig; när han dör ärvs adelskapet av närmaste manliga arvinge (dvs äldste sonen om det finns någon son). För alla ätter gäller dessutom att hustrun (eller änkan) till en adelsman också räknas som adlig.2

1561 införde Erik XIV titlarna greve och friherre (baron) för vissa högadliga; dessa titlar ärvs på samma sätt som ovan.3

1626 organiserades adeln genom inrättandet av Riddarhuset där alla adelsätter måste introduceras (registreras).4 Några adelssläkter använde redan långt tidigare särskilda familjenamn (efternamn), och efter 1626 kom alla adelssläkter att ta varsitt efternamn.

Fram till 1866 var adeln ett av de fyra stånden i riksdagen. Vid riksdagarna fick varje adelsätt representeras av en person, vanligen huvudmannen. 5

De övriga adelsprivilegier som funnits, t.ex. ensamrätt till vissa högre ämbeten, och ensamrätt till att köpa frälsejord, försvann i slutet av 1700-talet och under 1800-talet. De sista privilegierna, i praktiken sedan länge helt betydelselösa, upphävdes formellt 2003.

Den svenska introducerade adeln består f.n. av ca 28 000 medlemmar av 663 adelsätter (47 grevliga, 131 friherreliga och 485 adliga ätter). Dessutom finns en del ointroducerade adelsätter, framförallt grenar av utländska adelssläkter som blivit bosatta i Sverige och svenska medborgare.6

Ur släktforskningssynpunkt är adeln viktig. Eftersom adelskapet var ärftligt har det sedan medeltiden varit viktigt för adelsmän att kunna visa på sin börd, både juridiskt t.ex. för rätten till adelskap eller företräde framför andra inom ätten,  och rent statusmässigt.7 Sedan 1700-talet har riddarhuset ålagt alla adelsätter att lämna in släkttabeller. Dessa s.k. riddarhusgenealogier går i många fall långt tillbaka på medeltiden, och har därför stort intresse för släktforskare. Men just eftersom härstamningen var viktig så är riddarhusgenealogierna långtifrån alltid korrekta; speciellt i äldre släktled finns många fall av misstag, önsketänkande eller rena påhitt och falsarier. Moderna forskare har lagt ner ett stort arbete på att rätta och komplettera riddarhusgenealogierna utgående från samtida källor (t.ex. testamenten och köpebrev), liksom på att utreda medeltida släkter som dött ut före riddarhusets inrättande 1626.8

En adlig person har normalt en adlig pappa (om det inte var en person som själv blivit adlad), och eftersom adelsmän oftast gifter sig med andra adliga har en adlig person oftast även en adlig mamma. Om man hittar en adlig ana så finner man därför normalt ett stort antal adliga förfäder och -mödrar, och i många fall kommer man förr eller senare in på några grenar till högadliga medeltida släkter, ofta med vidare förgreningar till svenska och utländska kungliga medeltida släkter. Adliga släktgrenar kan alltså ofta med säkerhet föras tillbaka till medeltiden, medan oadliga släktgrenar normalt bara kan ledas tillbaka till i bästa fall 1600-talet (då kyrkoböckerna började föras).9 Adliga förfäder är alltså en högvinst för släktforskaren, oavsett om de är ”finare” eller inte.

 

KÄLLOR

Svensk Uppslagsbok: adel

Nationalencyklopedin: adel

Riddarhuset: Adeln nu och då: Adelns historia; Vem är adlig?

Noter:

  1. Ingen har adlats efter Sven Hedin 1902, och  kungens rätt att adla försvann formellt 1974. ↩
  2. I t.ex. England och Skottland finns adelsätter där adelskapet även kan ärvas av och genom kvinnor, liksom kvinnor som blivit adlade. ↩
  3. Som högadliga, med extra hög rang, räknas grevar, friherrar samt (både före och efter 1561) ättlingar till riksråd. ↩
  4. Några adlade ätter har av olika skäl aldrig blivit introducerade. De fick inte delta i riksdagarna; jag vet inte i vilken utsträckning övriga adelsprivilegierna gällt för deras medlemmar. ↩
  5. När huvudmannen dör blir äldste sonen ny huvudman, om det finns någon son; annars går man bakåt och i sidled, till äldsta farbror och  hans söner osv (bortseende från alla kvinnor naturligtvis). Som det formuleras i Riddarhusordningen: ”Huvudman är stamfadern och efter honom äldste ättemannen av den ättegren, som i varje led varit äldre än någon av de övriga levande grenarna av ätten.” ↩
  6. En del andra utländska adelsmän har blivit naturaliserade, dvs erkända som svensk adel, och därefter introducerade på Riddarhuset. Detta gäller både invandrare och t.ex. en del tyska och baltiska adelsmän som hamnade i svenska områden under stormaktstiden. ↩
  7. Observera att adeln räknar bakvänt. Om, rent hypotetiskt, en förfader blivit adlad pga några berömliga gärningar, så skulle det i andra sammanhang vara finare ju närmare släkt man vore. Men inom adeln är det tvärtom finare ju längre bort förfadern är. ↩
  8. Standardverket för de introducerade ätterna är Gustaf Elgenstiernas Svenska adelns ättartavlor. ↩
  9. Visserligen kan skickliga släktforskare ibland komma längre än kyrkoböckerna med hjälp av andra källor även för icke adliga, men möjligheterna är begränsade. ↩