Oden, Njord och Frej

Till Oden sjelf i stjernklar sal
Uppstiger hennes ättartal

Från vår (eventuelle) förfader Harald Hårfager kan man gå vidare till gudarna Oden, Njord och Frej (Frö), om man tror på Ynglingasagan mm. Denna härledning presenterades t.ex. i Svenska Ättartal 1889, sid 90-91, som en del av en fotnot till ett anträd för en person (Marina Ulrica Ribbing af Zernava) som också räknade Harald Hårfager som en anfader; fotnoten inleds med citatet ovan, som kommer från det då mycket välkända diktverket Frithiofs saga av Esaias Tegnér.1 Härledningen är följande:2

  1. Oden
  2. Yngve Tyrkiakung
  3. Njord
  4. Yngve Frej (Frö)
  5. Fjölner
  6. Sveigder
  7. Vanlande
  8. Visbur
  9. Domalde
  10. . Domar
  11. Dyggve
  12. Dag den vise
  13. Agne
  14. Alrek
  15. Yngve
  16. Jörund
  17. Aun (Ane) den gamle
  18. Egil
  19. Ottar Vendelkråka
  20. Adils
  21. Östen
  22. Yngvar
  23. Bröt-Anund
  24. Ingjald Illråde
  25. Olov Trätälja
  26. Halvdan Vitben
  27. Östen
  28. Halvdan milde eller matsnåle
  29. Gudröd Veidekung
  30. Halvdan Svarte
  31. Harald Hårfager

Detta kan man ju tro på om man tycker det är kul, men några säkra källor finns naturligtvis inte. Huvudkällan är alltså Ynglingasagan, skriven av islänningen Snorre Sturlason ca 1230.3 4 Efter guden Frej (Frö), som här också kallas Yngve, följer till och med Ingjald Illråde en lång rad sveakungar som regerade i (Gamla) Uppsala; de kallas Ynglingaätten efter stamfadern Yngve. Sedan erövrade en annan släkt makten i Svealand; Olov Trätälja flydde till Värmland och de följande var kungar i delar av Norge, fram till Harald Hårfager som enade Norge genom att besegra alla sina kollegor och konkurrenter. Ynglingasagan beskriver alla dessa kungars liv och, framför allt, död (ofta på mycket ovanliga och vanligen våldsamma sätt).

Praktiskt taget samma kungalängd finns också i några andra medeltida källor. Den äldsta är Íslendingabók, skriven ca 1130 av islänningen Are Frode (som för släktledningen fram till sig själv); en annan är Historia Norvegiæ, skriven på latin i andra halvan av 1100-talet, troligen av en norsk präst; en tredje är Hversu Noregr byggðist, skriven på Island i slutet av 1200-talet.5

Harald Hårfager anses som en historisk person6 och levde troligen ca 848 – ca 932. Om ovanstående 30 generationer stämmer borde de gå ytterligare närmare 1000 år tillbaka, kanske till tiden omkring Kristi födelse. Några samtida skriftliga källor om dem finns naturligtvis inte, inte ens om Harald Hårfager, utan källorna är i bästa fall muntlig tradition.7 Dessutom skrevs alltså Ynglingasagan ca 300 år efter Harald Hårfagers tid. Snorres huvudkälla var en dikt Ynglingatal, författad av skalden Tjodulf vid Harald Hårfagers hov,8 men Ynglingatal finns inte bevarad utan är bara känd genom Snorres citat från den. Och även Tjodolf levde ju långt efter de flesta av ynglingakungarna.

Ynglingasagan ansågs ändå som historisk sanning till slutet av 1800-talet, då sträng källkritik på allvar slog igenom i historievetenskapen. Några av sagokungarna ovan är nog fortfarande mer kända än många historiska svenska medeltidskungar. Ännu 1917 menade historikern och arkeologen Birger Nerman9 att Ynglingasagan var trovärdig (fr.o.m. Vanlande) och stöddes av arkeologiska data (och det anglosaxiska eposet Beowulf), och att Aun, Egils och Adils är begravda i de tre stora högarna i gamla Uppsala (och Ottar Vendelkråka i Ottarshögen i Vendel). Nutida historiker är skeptiska, minst sagt. Harald Hårfager anses som sagt som en historisk person, liksom kanske några generationer norska småkungar före honom, men de svenska ynglingakungarna får nog förbli sagokungar; det bästa som kan sägas är att inga källor finns som motbevisar Ynglingasagan.

Tillbaka till ”Skrytsläkten”

Noter:

  1. Ett annat citat från ett annat ställe i Fritiofs saga kunde passa som motto för dessa sidor: ”Yfs ej af fädrens ära, en hvar har dock blott sin”. ↩
  2. Stavningen av en del namn varierar mellan olika källor, bland annat beroende på om svenska, norska eller (forn)isländska namnformer används. ↩
  3. Ynglingasagan är en av delarna i Snorres Norska kungasagor, ofta kallade Heimskringla efter de isländska inledningsorden. ”Saga” betyder här berättelse, och har inte den moderna betydelsen av påhittad historia. ↩
  4. Ynglingasagan, skriven mer än 200 år efter Islands kristnande, förklarar att Oden var en människa från Asien som kom till Norden; han var en stor krigare, och trolldomskunnig, och människorna kallade honom och hans hövdingar gudar och trodde länge på dem. ↩
  5. Den som tror på dessa medeltida källor har i alla fall problemet att de skiljer sig i några detaljer, framför allt i de första generationerna, före Yngve Frej (nr. 3 ovan). Ynglingasagan säger att Frej och Yngve var olika namn på samma person, som var son till Njord, och att dessa var vaner, till skillnad från Oden som var en av asarna. Snorre Sturlason säger också i sin beskrivning av asagudarna i Edda att Frej var son till Njord, som kom från Vanheim och inte var av asaätt. Å andra sidan säger Snorre i samma Edda (i prologen) att ynglingarnas stamfar Yngve var son till Oden.
    Íslendingabók skiljer på Yngve och Frej; Frej var son till Njord Sveakung som var son till Yngve Tyrkiakung. Historia Norvegiæ har detsamma (utan tillnamnen).
    Hversu Noregr byggðist dubblerar Frej (och kallar ingen av dem Yngve): Frej var son till Njord som var son till Frej som var son till Oden.
    Versionen ovan från Svenska Ättartal är som synes denna, fast båda Frej nu heter Yngve istället.
    Dessutom har Íslendingabók och Historia Norvegiæ Agne och Alrek i omvänd ordning, och Íslendingabók hoppar över Östen och Halvdan Milde. ↩
  6. Av nästan alla fackmän, men undantag finns. ↩
  7. Snorre säger själv om sina källor att även om vi inte vet hur sanna de är, så vet vi att gamla kloka män har ansett dem vara sanna. ↩
  8. Nästan alla fackmän tror att detta stämmer, men undantag finns. ↩
  9. I artikeln Ynglingasagan i arkeologisk belysning. Birger Nerman var god vän till Torsten och Gerda Serrander och figurerar i ett helt annat sammanhang här. Birger Nermans version hoppar förresten över Yngve Tyrkiakung och börjar med Oden, Njord, Frö (fast han anser dessa, och de följande två, som ohistoriska). ↩