Så här i mars 2021 funderar vi ju alla kring vaccination mot Covid- 19. Vi har levt med en pandemi i över ett år, och massvaccination av befolkning är nog det säkraste sättet att stoppa spridningen. När får vi möjlighet att vaccinera oss? Vilka får först? Skall man vaccinera sig?

Liknande frågor brottas Anna Klingberg med i mars 1917. En smittkoppsutbrott har precis upptäckts i Gävle; en grupp värnpliktiga, som legat vid finska gränsen, har återvänt till staden och ett tjugotal har insjuknat . Anna, som med sina fem barn bor i Falun, skall tillbringa påsken på Mackmyra, en mil från Gävle. Anna skriver till sin man Erland, som är förlagd till gränsen mot Finland under första världskriget, och undrar hur hon skall göra. Barnen (åldrarna 12-21) blev alla omvaccinerade mot smittkopper 1913, men hon själv har inte vaccinerats igen sedan hon var barn på 1870-talet.

Smittkoppar var en mycket farlig och dödlig smitta, som härjade Europa och Sverige, särskilt på 1700-talet. Den hade en dödlighet på 20-30%, och man beräknar att så många som 60 miljoner människor kan ha avlidit av smittkoppor i Europa under 1700-talet. Senast 1904 drabbades Gävle av ett mindre utbrott, då 10 personer avled, och nu var det tydligen dags igen.

Vaccination mot smittkoppor inleddes i Sverige 1801, och blev obligatorisk 1816. I Sverige fortsatte vaccinationen mot sjukdomen fram till 1976. WHO förklarade smittkoppor vara utrotat 1980.

Ja, hur skall Anna göra? Hon själv har vart ordentligt förkyld den senaste månaden och tror inte att hon är frisk nog för en vaccination. Och till råga på allt har hennes söner blivit uppkallade till rektor och där på det starkaste avråtts från att resa till Gävle under påsken. Om de reser ändå, kommer de att sättas under daglig observation i 14 dagar, och till och med förbjudas att gå i skolan under den perioden. Anna ringer upp rektorn och förklarar sin situation – de är ju alla vaccinerade och barnen skall nu äntligen få träffa sin pappa , som reser ner på permission. ”Ja, res då!”, utbrister rektorn till slut.

Vi vet inte om familjen reste, det finns inga bevarade brev från månadskiftet mars-april 1917, men just den frånvaron pekar ju på att de kanske alla sammanstrålade på Mackmyra över påsk.

Doktor Ernst Westerlund, allmänt känd som ”Enköpingsdoktorn”, var på sin tid en mycket omtyckt och uppskattad läkare.

Född i Öregrund 1839 studerade han till läkare i Uppsala, först med inriktning på gynekologi och obstretik, men han kom främst att verka som allmänläkare i Enköping från 1868.

Han fick snart ett rykte om sig att kunna bota det mesta – han brydde sig om patienternas bakgrund och historik, tog dem och deras lidande på allvar, och var mycket intresserad av sambandet kropp och själ. Han ville att patienterna skulle vara delaktiga i läkeprocessen, och tilldelade varje patient en hälsoregim att följa. Han etablerade snart en egen mottagning i Enköping. Han var illa sedd av den ordinarie läkarkåren, men blev 1901 medicine hederdoktor vid Lunds lasarett.

Under 1880-talet verkar Westerlund också varit verksam i Åre och Sälen sommartid. Han rekommenderade ofta frisk luft och fjällvistelse för sina patienter. I brev hem berättar Anna Fogelmarck att hon, under en vistelse i fjällen, stött på honom. Hon har rest dit med sin syster Sofi, som är sjuklig, och det verkar troligt att Sofi har behandlats av Westerlund.

På 1870-talet köpte Westerlund Halmbyboda, en herrgård utanför Uppsala , som lantställe. Hösten 1895 kom greve Leo Tolstoy d.y. (1869-1945) till honom i Enköping för att bli behandlad, och kärlek uppstod mellan honom och Westerlunds dotter Dora (1878-1933). De gifte sig 1896. Efter revolutionen i Ryssland 1917 flyttade Dora med åtta barn till Halmyboda; unge Paul Tolstoy (1900-1992) gifte sig sedan 1936 med Birgitta Lundeberg (1909-1991). Se sidan Tolstoy.

Ernst Westerlund kom att arbeta ända fram till sin död 1924. Han är begraven i Enköping.

Doktor Westerlunds hälsoblomma blev populär när han började ställa in den i patienternas rum. Den avger en angenäm citrondoft när man rör vid bladen, det skulle ha en läkande och lugnande effekt.

Idag begravs, i Funbo kyrka utanför Uppsala, Katarina Tolstoy-Johansson (1940-2021), dotter till Paul Tolstoy (1900-1992) och Birgitta Lundeberg (1909-1991). Hon var barnbarnsbarn till den ryske författaren Leo Tolstoy (1828-1910), men även barnbarns barnbarn till Wilhelm Elfbrink (1813-1870), och alltså en släkting till mig.

Vår släktskap med den svenska grenen av släkten Tolstoy beskrivs på sidan Tolstoy.

Släkten Lundeberg var under senare delen av 1800-talet mycket nära förbunden med mina förfäder Elfbrink och Fogelmarck. Christian Lundeberg (1842-1911; statsminister 1905) gifte sig 1865 med Anna Elfbrink (1844-1913), dotter till Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och Sofie f. Göransson (1817-1860). Anna var syster till Emma Elfbrink (1842-1910) som gifte sig 1863 med Wilhelm Fogelmarck (1835-1893), min morfars mors föräldrar.

Fogelmarcks bodde på Vall och Mackmyra bruk, och Lundebergs några kilometer bort på Forsbacka bruk, men de ägde de två bruken gemensamt, och de två familjerna Fogelmarck och Lundeberg umgicks mycket både privat och i affärer.

En mer detaljerad beskrivning av (denna del av) släkten Lundeberg finns nu på sidan Lundeberg.

Bland de släktsaker jag ärvt finns två ordenstecken från Innocenceorden (se faktaruta nedan). Jag har länge undrat vilka släktingar som har haft dessa, men aldrig undersökt saken. Men igår blev jag uppmärksammad på en notis i Norrlandsposten 17/1 1877, där en lång rad släktingar nämns:

Sammanlagt räknar notisen upp 31 personer som intogs i orden vid årshögtiden i Gävle13/1 1877. Bland dessa var min morfars mors föräldrar Wilhelm och Emma Fogelmarck, ytterligare 10 av deras släktingar, och deras guvernant Hélène Pilo (senare gift Ångström). Dessutom underläraren Wahlgren på lantbruksskolan Vall utanför Gävle, där Wilhelm och Emma bodde och Wilhelm var föreståndare.

De släktingar som står i notisen som nya medlemmar är:

1. Emma Fogelmarck f. Elfbrink (1842-1910). Min morfars mormor.
2. Anna Lundeberg f. Elfbrink (1844-1913). Emmas syster.
3. Betty Göransson f. Sehlberg (1820-1878). Gift med Emmas morbror Göran Fredrik Göransson i Sandviken.
4. Emma Göransson f. Sebardt (1850-1934). Gift med Emmas kusin Henrik Göransson (se nedan).
5. Mary Anna Göransson (1859-1902). Emmas kusin, dotter till Emmas morbror Herman Göransson, grosshandlare i Gävle.
6. Elisabeth Göransson (1853-1933). Emmas kusin, dotter till Emmas morbror Göran Fredrik Göransson.
7. Wilhelm Fogelmarck (1835-1893). Emmas make, min morfars morfar. Brukspatron på Mackmyra mm.
8. Christian Lundeberg (1842-1911). Emmas svåger, gift med Anna. Brukspatron på Forsbacka.
9. Henrik Göransson (1843-1910). Emmas kusin, son till Göran Fredrik Göransson. Disponent på Sandviken.
10. Sten Nordström (1839-1921). Gift med Emmas syssling Jenny Elfstrand (1849-1932). Grosshandlare i Gävle.
11. Anders Göransson (1855-1920). Emmas kusin, son till Emmas morbror Herman Göransson. Studerande (senare revisor).
12. August Lundeberg (1849-1944). Bror till Emmas svåger Christian. Ingenjör på Forsbacka. (Senare patron på Oslättfors.)

Ordensmärkena på bilden kan alltså ha varit Wilhelms och Emmas, men det är inte säkert; det är mycket möjligt att även släktingar i senare generationer har varit medlemmar.

---

Innocenceorden grundades i Stockholm 1765. Verksamheten numera är främst en stor bal vartannat år och viss välgörenhet.
En lokalavdelning i Gävle grundades 1875 och finns ännu kvar. Annonser i Norrlandsposten 1875 uppmanade intresserade att ansöka om medlemskap. Verksamheten tycks främst ha varit en årshögtid varje år, och årshögtiden 1877 var den tredje.

Horet i Hälsta är en bok av historikerna Karin Hassan Jansson och Jonas Lindström som 2020 belönades med Disapriset, Uppsala universitets pris för en populärvetenskaplig bok. Boken handlar om Anna Persdotter i byn Hälsta i Bergs socken i Västmanland, som 1685 åtalades både för att ha försökt mörda sin man, och för hor (dvs samlag) med såväl drängen som grannbonden (som dessutom var gift) och en tidigare dräng. Anna Persdotter blev avrättad 1686, åtminstone formellt för horet och inte mordförsöket. Anna Persdotter hade ärvt Storgården i Hälsta, och den övertogs efter henne av hennes bror Per Persson, född ca 1655, som var student i Uppsala och hade tagit det mer latinskklingande namnet Petrus Bergius, med efternamnet efter hemsocknen Berg. Han hade kanske tänkt bli präst, men avbröt studierna och blev nu bonde.

Vad har detta med oss att göra?
Jo, en generation tidigare tog en annan student från Hälsta namnet Bergius efter hemsocknen. Han var född 1618 och hette då Anders Persson, men tog som student namnet Andreas Petri Bergius. Han blev efter studierna prästvigd och så småningom kyrkoherde och prost i Norrbärke i Dalarna, där han dog 1691. En av hans döttrar, Anna Bergius eller Bergia (med latinsk femininform), född ca 1655 och död 1711, gifte sig med Jöns Olofsson (1628-1703) som blev inspektor på Stora Klingsbo i Skedvi socken; deras barn tog namnet Klingberg, tydligen efter Klingsbo och moderns namn Bergius/Bergia. Anna Klingberg (1676-1747) gifte sig med Carl Ekman (död ca 1721), men eftersom han blev dömd som bedragare tog barnen moderns namn Klingberg, se Klingberg, översikt. Detta är alltså våra förfäder; Andreas Petri Bergius var min morfars farfars farfars farmors morfar.

Tyvärr vet vi inte säkert om de två studenterna Bergius från Hälsta var släkt; kyrkoböcker började inte föras förrän i slutet av 1600-talet. Det är möjligt att Petrus Bergius bara tog efter den knappt 40 år äldre Andreas Petri Bergius när han blev student, utan någon släktskap. (Namnet Bergius har tagits flera gånger av olika personer från olika platser.)

Men de kom alltså från samma by Hälsta, där Andreas föräldrar hade Södergården, som på 1740-talet delades på två gårdar, varav den ena var Storgården där sedan Anna Persdotter bodde. (Den andra delen ägdes av en släkting; Anna Persdotters granne var hennes syssling Per Jonsson, men detaljerna i släktförbindelserna är inte kända. I Hälsta fanns förutom dessa bara en tredje bondgård.) Dessutom verkar Per, som Andreas Petri Bergius pappa hette, ha varit ett vanligt namn i släkten. Anna Persdotter kom från Storgården, som hon ärvt efter sina föräldrar Per Olof Spännare och Kerstin Persdotter; den hade före dem ägts av Per Nilsson och Elin Hansdotter, som antagligen var Annas morföräldrar. Detta var byns finaste gård, och både Per Olov Spännare och Kerstin Persdotter samt tidigare Per Nilsson och Elin Persdotter donerade mässingsljusstakar som ännu sitter på väggen i kyrkan i Berg. Det verkar mycket troligt att Andreas Petri Bergius var nära släkt med Anna Persdotter. Det är som sagt inte säkert, och det är också möjligt att Andreas Petri Bergius var en mer avlägsen släkting. Men det är mycket möjligt, och kanske troligt, att Andreas Petri Bergius var en äldre bror till Kerstin Persdotter, och alltså morbror till Petrus Bergius och hans olycksaliga syster Anna.

avled denna dag den 17/1 1861, 78 år gammal.

Malla, född 1782 i Finland, kom till Uppsala 1812. Sedan hennes man David Gudmund Silfverstolpe avlidit, öppnade hon sitt hem från 1820 för litterära salonger. I mer än 30 år hade hon litterära fredagar, och dit kom alla samtidens kändisar: Geijer, Atterbom, Almqvist, Wallin, Bremer och många andra inom vetenskap och akademien. Litteratur och musik stod i centrum och ännu icke publicerade verk lästes högt. På 1830-talet var Malla inneboende i ärkebiskopsgården i Uppsala.

Malla var mycket bildad och beläst och sågs som en gynnare av den romantiska franska bildningen i Uppsala. Hon påbörjade redan 1822 sina memoarer och de utgavs hundra år senare. Malla Silfverstolpe ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård.

Malla var barnbarns barnbarn till Olof Rudbeck d.y. och var därför fyrmänning med Lovisa Charlotta Holmberg (1796-1846), som är Svantes mormors morfars mormor.

var nog tänkt att det skulle bli Ulla Klingbergs år. Denna dag, den 11/1, fyller hon 20 år, och i horisonten hägrar en efterlängtad vistelse i Paris. Nu skall hon få komma ut i världen och bort ifrån det tråkiga Gävle. Hon skall få studera sång, hon skall få känna livet pulsera..

Ulla föddes 1901 som fjärde barn av sex till Erland Th. och Anna Klingberg , f. Fogelmarck. Pappa var militär vid Dalregementet och VD för Mackmyra bruk. Familjen bodde först vid Mackmyra och från 1909 i Falun, där Ulla gick på flickläroverket till 1918. Efter att ha haft spanska sjukan 1918, är hon på våren 1919 i Stockholm med sina två äldre bröder Axel och Erland hos moster Fiffan. På hösten 1919 är hon tillbaka i Stockholm igen som inackorderad; hon går en kurs i sömnad och en kurs i matlagning. Hon är mycket sångbegåvad och tar sång- och pianolektioner.

Men nu är det våren 1921 och Ulla påbörjar sin resa till Paris den 6/4 ; det finns en brevsamling med hennes brev hem till sina föräldrar och mammans brev till henne. Genom dem kan vi inte bara i detalj följa vad Ulla har för sig under de 3 1/2 månad hon är i Paris, utan vi får också läsa om hennes drömmar och förhoppningar för framtiden.

Vi vet också att det inte blev något av allt det Ulla önskade; samma sommar insjuknar hon i vad som skulle visa sig vara tarmtuberkulos och hon avlider den 8/7 1923, 22 år gammal.

Med början den 6/4 kommer vi att berätta om Ullas tillvaro i Paris; vad hon gör och upplever och vilka hon träffar.

Erland Klingberg avled, 82 år gammal, den 5/1 1981.

Vår kunskap om Erlands liv är ganska fragmentarisk; han verkade ha haft svårt att hitta rätt i livet och provade olika yrkesbanor.

Han föddes 1898 som det andra av sex barn till Erland Th. och Anna Klingberg, f. Fogelmarck. Pappa var militär vid Dalregementet och VD för Mackmyra bruk.

Han växte först upp på Mackmyra utanför Gävle, och från 1909 bodde familjen i Falun, där han tog studentexamen vid det högre allmäna läroverket 1917. Därefter följer militärtjänstgöring vid I13 i Falun.

1918-1921 studerade han vid Handelshögskolan i Stockholm, där han tog en ekonomexamen. Han bor under studietiden med sin äldre bror Axel hos mostern Sofi Fogelmarck, kallad ”Fiffan”. Han verkar ha levt ett typiskt studentliv med fester, baler, middagar och konserter.

Men från 1921 och framåt verkar han ha sökt efter ett lämplig arbete, utan att kunna finna det. Först blir det praktik på Warburgs bank i Hamburg. Under 1923-1924 reser han till London och Paris för att försöka bli fondmäklare. 1925 återfinns han i Bryssel där han köper och säljer laktritspastiller. Han nämner i brev hem till sina föräldrar att det kanske är pinsamt för dem att behöva berätta för släkt och vänner vad han arbetar med. Erland verkar ha varit språkkunnig, han talar både engelska, franska och tyska.

1927 är han uppenbarligen hemma igen, och flyttar till Pensionat Tusculum på Stureplan 4 i Stockholm. Det blir början på en lång serie av pensionat, på vilka han bor till sin död 1981. Vad han arbetar med är oklart; 1927 säljer han byggnadsmaterial och 1929 skriver han till sina pappa att hans byggmaterialföretag ”Dahl & Klingberg” går dåligt. Under kriget var han inkallad ett par månader varje sommar vid Landstormen. Han är också tjänsteman vid Rikskommitéen, som inrättades av regeringen 1940 för att samordna humanitär hjälpverksamhet till Finland.

1945 har Erland en egen firma ”Nordsvenska handel”, med bisysselsättningen att sälja ekonomisk litteratur.

I familjen finns rara berättelser om hur han levde sitt liv. Erland bor på pensionat under större delen av sitt vuxna liv, men deltog alltid i familjesammankomster på Mackmyra. Han var, enligt hans brorsdotter Ulla Janson, en uppskattad farbror, som hade tid för barnen. Det sägs att han lär ha besökt NK varje dag för att läsa ytterligare en sida i en utvald roman på franska.

Erland var ogift och levde, så vitt vi vet, ensam hela sitt liv.

Så här vid jultid brukar man hoppas på några lugna och fridfulla dagar för sig själv och andra. Men vi vet också att julfriden inte alltid infinner sig.

Jul och nyår för 110 år sedan verkar inte ha varit så fridfulla i släkten. Min morfars mormor Emma Fogelmarck (1842-1910, f. Elfbrink) hade avlidit 3/6 1910. Hennes stora förmögenhet ärvdes av hennes tre döttrar Sofi, Anna (gift med Erland Klingberg) och Siri (gift med Fredrik Gripensvärd), men det tog ett tag innan arvingarna kom överens om hur arvet skulle fördelas. Jag har just läst några brev (förvarade på Mackmyras vind) skrivna just vid jul 1910 och nyår 1911, som visar att hårda förhandlingar pågick under julhelgen mellan arvingarna och deras ombud.

Jag har inte haft tillgång till hela historien, och mycket fler handlingar finns säkert i Mackmyra Bruks arkiv, men jag har skrivit ihop en sammanfattning av arvsskiftet och konflikterna kring det: Emma Fogelmarcks arvsskifte 1910-11.