Helmfelt på teatern

En av mina avlägsna släktingar är fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677). (Han hade flera olika namn: han var född Grundel, blev adlad först Hjelmfelt, sedan friherre Grundel-Helmfelt; han kallas ofta Helmfelt.) Han var bl.a. befälhavare närmast under kung Karl XI för den svenska armén i vid slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona (där han stupade) 1676-1677, och han bidrog väsentligt till att Danmarks försök att återerövra Skåne misslyckades. Se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt.

Helmfelt är dock inte en förfader till mig, eller till någon annan – hans åtta barn dog alla före honom, och han fick inga barnbarn. Däremot är hans syster Anna Grundel (död 1704) en av mina anmödrar. Detta har varit värdefullt för släkten, ty Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (1620-1686) testamenterade 17 000 riksdaler till ett stipendium för studenter vid Uppsala universitet, delvis med företräde för släktingar till fältmarskalken eller hans hustru, och flera i min släkt har fått detta stipendium, senast min dotter Sofie för några år sedan, se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt, fotnot.

Men det var en överraskning för mig att Simon Grundel-Helmfelt även blivit huvudpersonen i en teaterpjäs: Helmfelt, skriven drygt 100 år efter hans död av Gustaf III, och uruppförd av Kungl. hovet på Gripsholms slottsteater i januari 1785. Den lär ha spelats igen på Bollhuset 1788; om pjäsen spelats fler gånger vet jag inte. Pjäsen finns tryckt i del 3 av ”Konung Gustaf III:s skrifter” (1807), och jag fick ett exemplar i födelsedagspresent i år – dessutom hittade jag sedan pjäsen på franska hos mamma i en utgåva av Gustaf III:s skrifter på franska. (Jag misstänker att Gustaf III skrev pjäsen på franska, och att den uppfördes på franska på Gripsholm, men jag vet inte.)

Handlingen i pjäsen är fullkomligt ohistorisk, och utgivaren inleder med ”historiska upplysningar” som förklarar att pjäsen bygger på en länge trodd sägen om Helmfelts oordentligheter i sin ungdom, men att detta bara grundades på skändliga rykten utspridda av avundsjuka fiender, och att Helmfelt (efter att Gustaf III skrev pjäsen) nu blivit befriad från beskyllningarna.

Handlingen i korthet är att Simon Grundel i ungdomen övergav sin familj; detta blev en skandal som vanärade familjen så att fadern Jakob Grundel tvingades avgå som borgmästare i Stockholm, och flydde med Simons övergivna hustru Margareta och hennes (och Simons) lille son Gustaf till ett gods i Skåne, då danskt. Pjäsen utspelas där 17 år senare. Under tiden har Simon gjort en enastående militär karriär där han tog namnet Helmfelt utan att någon känner till hans bakgrund. Skåne har nyligen blivit svenskt, och godset i Skåne har förlänats till Helmfelt, som dock inte varit där än. Men nu är han på väg dit med sin armé.  På gården finns också Jakobs bror Hurtig, som varit soldat, och då tjänstgjort tillsammans med Helmfelt utan att någon av dem vetat om att de var släkt, samt Hurtigs dotter Maria. Helmfelt har i alla år trots sina yttre framgångar varit olycklig av samvetskval, och han har förgäves sökt efter sin far och hustru. Efter diverse förvecklingar uppdagas sanningen, alla förlåter varandra och försonas, och Gustaf och Maria gifter sig. Slutrepliken är Helmfelts, till sonen:
Min son, du har i sjutton år blygts och darrat för din faders namn: du igenfinner honom som FältMarskalk, omgiven av all lyckans prakt; detta är en stor ändring i ditt öde; emottag den med samma ståndaktighet, som du ansåg din ringhet, och kom ihåg att utan ett godt samvete är ärans glans och lyckans gåfvor endast en tung börda.

Jag kan inte rätt bedöma pjäsens litterära kvaliteter. Handligen ger på mig närmast intryck av fars, men det är nog inte avsikten; det är mycket tal om ära och heder och fosterlandet. Och man ska inte döma en teaterpjäs efter handlingen – även Shakespeares pjäser har ofta märklig handling med osannolika sammanträffanden. Jag tror inte ni kan hitta pjäsen på närmaste stadsteater, eller på SvT Play eller NetFlix, så ni får nog läsa den själva för att bilda en egen uppfattning.

Helmfelt erkänner för sin far att han är den förlorade sonen.
Scen avmålad av Pehr Hilleström.

Bureätten

Bureätten (Buresläkten) är mytomspunnen släkt från Bureå i Västerbotten som sedan 1600-talet tilldragit sig ett mycket stort intresse bland släktforskare och andra.

Bureätten blev framför allt känd genom Johan Bure (eller Johannes Bureus, 1568-1652) som under en resa i Norrland 1600-1601 samlade släktuppgifter från många av sin mormors släktingar. Han kan ses som den förste släktforskaren utanför adeln i Sverige. Johan Bure sammanställde uppgifterna i en handskriven bok som kallas Johan Bures släktbok och innehåller 1946 Bureättlingar. Bureätten fick hög status, nästan som adlig, vilket ökades på med ett antal äldre (medvetet eller bara godtroget) påhittade förfäder med fantasifulla historier.

Johan Bure, och alla efter honom, räknar Bureätten könsneutralt och tar med ättlingar både genom söner och döttrar. (Till skillnad från adelsätter och de flesta andra ätter som ju traditionellt bara räknas på manssidan.) Sedan 1600-talet har många generationer tillkommit, och eftersom man räknar alla ättlingar så är nog de flesta nu levande svenskar ättlingar till Bureätten. Jag och mina släktingar på både morfars och mormors sida hör dit. Släkttabeller, och mer bakgrund om Bureätten, finns nu på sidan Bureätten.

Johan Bure (1568-1652)

Kammakargatan 4 i Stockholm

Kvarteren runt S:t Johannes kyrka i Stockholm, högst upp på Brunkebergsåsen i Norrmalm, inrymmer många både gamla och nya kvarter. Kammakargatan 4 byggdes 1881 och dit flyttade 2 trappor upp, Svantes morfars mors farbror matematikern Emil Fogelmarck och hans familj.

Kammakargatan 4. Fogelmarcks bodde 2 trappor upp.

Familjen bestod då av pappa Emil (1833-1904) och mamma Augusta (1846-1920) och barnen Ellen (f. 1867), Gerda (f. 1872) och Gunnar (f. 1880). Emil var sedan 1875 professor i matematik vid Tekniska institutet i Stockholm (nuvarande KTH).

Familjen Fogelmarck på Kammakargatan. (Ur Per Wästberg, ”Kring Johannes”.)

Lägenheten bestod av åtta rum plus jungfrukammare, tambur och serveringsrum. Emellanåt hyrdes ett av rummen, det västligaste, ut till någon inneboende. Åt solsidan fanns en barnkammare och Emils arbetsrum, åt öster fanns sängkammaren, salen, förmaket och ett hörnrum.

Sonen Gunnar berättar i sina efterlämnade skrifter att han minns det glada sällskapslivet i hemmet; det var middagar, baler av olika slag och de unga herrar som flockades runt hans systrar var kadetter och löjtnanter från Karlberg. Svantes morfars mor Anna Klingberg tillbringade själv som tonåring hösten och våren 1884-1885 hos sin farbror. Hon läste vid Wallinska skolan för att ta studenten och farbrodern hjälpte till med matematiken och hon och kusiner deltar i ett intensivt kulturliv med teater och konserter.

Runt om i de närmaste husen fanns under Fogelmarcks tid ett flertal skolor, bl a Brummerska skolan och Whitlockska skolan. Inne på den låsta gården odlades grönsaker under första världskriget.

Emil avlider 1904 och hans änka Augusta 1923. Då hade lägenheten på Kammakargatan redan övertagits av professorn i litteratur Henrik Schück (1855-1947). Han lär ha bott i våningen mellan 1920 och 1947 och fyllt den med 20 000 volymer. När fastigheten skulle renoveras 1938, motsatte sig Schück att kakelugnarna skulle tas ner och ersättas med öppna spisar.

Samma lägenhet hos nästa hyresgäst. (Ur Per Wästberg, ”Kring Johannes”.)

Idag bor författaren och akademiledamoten Per Wästberg (f. 1933) i lägenheten; han berättar i boken ”Kring Johannes” (1994) om de hus som finns runt kyrkan och de människor som levat där.

Dalaresa 2022: Laxsjön

Sista målet på vår rundresa i Dalarna var Laxsjön, en liten by ute i skogen i Grangärde socken, ca 25 km norr om Ludvika och nära gränsen till Stora Tuna.

Laxsjö hytta 1892

Det fanns en masugn i Laxsjön redan på 1500-talet. 1824 köptes den till hälften av Forsbacka bruk, som tog en stor del av sitt tackjärn från Laxsjön till 1870 då det nya järnverket i Forsbacka byggdes; Laxsjö masugn var då en av de största tillverkarna av tackjärn i Dalarna. Malm togs bland annat från gruvorna i närbelägna Tuna Hästberg, där Laxsjö masugn ägde många av gruvhålen, helt eller delvis. När min släkt (Fogelmarck och Lundeberg) köpte Forsbacka bruk 1870 följde andelen i Laxsjön med, och den delades upp så att min morfars morfar Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och hans svåger Christian Lundeberg (1842-1911) blev ägare till 1/4 var av Laxsjön (och gruvhålen). De lade ned masugnen 1877, och 1898 sålde Wilhelms änka Emma Fogelmarck (1842-1910) och Christian Lundeberg Laxsjön (då främst en skogsfastighet) till Forsbacka Jernverks AB (som de själva ägde till stor del). Idag bor ca 20 personer i Laxsjön, mot ca 350 på 1870-talet.

Kolhusruin i Laxsjön

Vi visste inte om det skulle finnas några rester kvar av masugnen, men vi blev överraskade. Förutom sedvanliga ruiner av masugn, kolhus m.m. så fanns två stora arbetarbostäder, byggda av slaggsten 1832 och 1833. Den ena är kraftigt renoverad och är nu privatbostad, men den andra, som kallas Laxsjögården, har gjorts till ett museum av en lokal hembygdsförening. Vi blev insläppta av grannen och fick titta runt. Huset hade 8 lägenheter med ett rum och kök, och ansågs som ett skrytbygge när det byggdes. Den sista hyresgästen bodde där till 1970-talet.

Laxsjögården, gammal arbetarbostad för 8 familjer

Slut på denna resa!