Den 11 maj 1953, för sjuttio år sedan, vad det dags för den 19-åriga Ulla Klingberg att ta studenten i Gävle.

Det var en strålande vacker vårdag då fjorton manliga och två kvinnliga nybakade studenter marscherade till regementsmusik ner till Rådhustorget, där hennes far och farbror bar henne i ”gullstol” till bilen mot firande på Mackmyra.

På Mackmyra väntade släkt och grannar, sammanlagt ett femtiotal gäster, som deltog i ett ”kafferep”. Ett flertal visor sjöngs av familjemedlemmar. Efteråt var det middag för familj och släkt.

Allt detta kan man läsa i ett brev från Ullas farbror Erland Klingberg till en av sina bröder dagen efter. Det blev en ögonblicksbild av ett studentfirande, som på många sätt liknar dagens, men också skiljer sig åt. Idag brukar de nya studenterna försvinna ut till eget firande med vänner när kalasandet med familj och släkt är avklarat.

Farbror Erland noterar förtjust att det på kvällskvisten vid 11-tiden kom en bil utkörandes till Mackmyra med den ävenledes nybakade studenten Bo Janson. Han bjöds på kaffe och sedan åkte han och Ulla till hans föräldrar. Farbror Erland noterar att det inte verkar finnas någon officiell förklaring i form av en förlovning – ingen av dem bär ringar – men tycker att diskretion gäller och till dess konstatera att ”Ulla är Jansons frestelse”.

Foto i tidningsartikeln nedan togs denna dag av Ulla och Bo, där de står bredvid varandra bland de andra studenterna på läroverkets trappa. Drygt ett år senare var de gifta.

I fredags var vi på Uppsala stadsteater och såg en kabaré om Olof Rudbeck. Det var mycket roligt. Fritt efter verkligheten, närmast ett spex med verklighetsbakgrund. Se trailer.

Olof Rudbeck är ju en av våra avlägsna förfäder, se Olof Rudbeck. Jag minns att min mormor Sara Klingberg (född Serrander) talade om att Olof Rudbeck var hennes förfader, och hon var uppenbarligen stolt över det. Jag har långt senare förstått att hon nog var glad över att ha en berömd anfader själv, när hon bodde på Mackmyra där mycket handlade om hennes mans förfäder Fogelmarck och Elfbrink.

Olof Rudbeck var i verkliga livet en gigant vid Uppsala universitet på 1600-talet, både vetenskapligt och mer praktiskt. Han upptäckte lymfsystemet, anlade en botanisk trädgård (som Linné fick hand om och gjorde känd på 1700-talet), studerade en komet, lät bygga Gustavianum med den anatomiska teatern, lät bygga en vattenledning, ordnade båttrafik till Stockholm, m.m.

Men de sista 30 åren av sitt liv ägnade han framförallt åt sin stora bok Atlantica, där han helt spårade ur och med en blandning av snille, galenskap och fantasi ”bevisade” att Sveriges historia går tillbaka till strax efter syndafloden, och att mycket av den antika grekiska och romerska civilisationen egentligen härstammade från Sverige; den mytiska ön Atlantis som Platon beskrev var i själva verket Sverige, med Uppsala som huvudstad, och härifrån hade bl.a. trojaner, skyter och goter utvandrat.

Se vidare Svenskt biografiskt lexikon.

Sammanfattningsvis passar Runebergs ord om Lotta Svärd (ur Fänrik Ståls sägner) bra även på Olof Rudbeck:
”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.”
Vi fick oss i alla fall många skratt i fredags.

Idag, nyårsdagen, är det 80 år sedan Hélène Ångström dog den 1/1 1943, 93 år gammal. Hon är begravd med sin man Knut här på Uppsala gamla kyrkogård, och vi har idag varit där och lagt en blomma på graven.

Hélène var född Pilo; hennes pappa var kommissionslantmätare. Hon föddes i Uppsala, där två morbröder var professorer liksom tidigare morfar, och flyttade till Visby när hon var 12 år. Hon utbildade sig till telegrafist, och arbetade några år som det. 1872 blev hon istället guvernant hos brukspatron Wilhelm Fogelmarck och hans hustru Emma Elfbrink på Vall och Mackmyra utanför Gävle, åt deras döttrar Sofi (1864-1924), Anna (1867-1953) och Siri (1868-1944) Fogelmarck. Hélène stannade hos dem i 13 år och blev som en medlem i familjen.

1885 lämnar Hélène familjen Fogelmarck och flyttar till Stockholm för att året därpå gifta sig med Knut Ångström (1857-1910), som hon träffat i Strömstad ett par år tidigare på en resa med Sofi Fogelmarck. Knut blir senare professor i fysik i Uppsala, men dör rätt ung. De får fyra barn.

Hélène fortsätter hela livet att ha nära kontakt med systrarna Fogelmarck, och ännu på 1930-talet besökte hon regelbundet Anna på Mackmyra, troligen en eller ett par veckor varje sommar.

Hélène var uppenbarligen högt begåvad, kunnig i många ämnen och bildad, fast hon inte hade någon högre utbildning. Som guvernant lärde hon Anna Fogelmarck så mycket att Anna kunde ta studenten på Wallinska flickskolan i Stockholm efter ett halvårs kompletterande studier där. Hélène talade tyska, franska, engelska och lite italienska; hon läste både romaner och andra böcker på dessa språk och hon hjälpte sin man med vetenskapliga översättningar till tyska och franska liksom en del beräkningar.

För mer om Hélène, se sidan Hélène Ångström född Pilo.

Idag är det 249 år sedan Olof Elfbrink föddes, den 28 september 1773 i Älvkarleby.

Vi hoppas att vi kan ses om ett år i Älvkarleby och fira 250-årsdagen. Hur detta ska ske vet vi inte än, men ni kan notera datumet redan nu.

Jag minns inte exakt datum, men det är i dagarna precis 50 år sedan jag höstterminen 1972 flyttade in i ett studentrum i Uppsala, på Waldenströmska studenthemmet. (Jag hade varit inskriven som student i Uppsala sedan 1968, men jag hade bott hemma i Stora Tuna och hos min faster Annika med familj i Uppsala, se Svante Janson: min skolgång.)

Waldenströmska studenhemmet var (och är) ett kristet studenhem, speciellt för frireligiösa, och det är uppkallat efter Missionsförbundets förste ledare (inofficiellt i alla fall) P. P. (Paul Petter) Waldenström (1838-1917). Jag var ju inte religiös; pappa ordnade studentrum åt mig där, men varför jag hamnade där vet jag inte riktigt nu i efterhand heller.

Farfar och hans familj hade en gång långt tidigare varit missionsförbundare, men det visste jag nog inte då. (Och det hade kanske ingen betydelse.)

Och jag visste inte att Waldenström hade viss släktanknytning. P. P. Waldenströms kusin Gustaf F. Waldenström (1828-1905) gifte sig med Maria Cöster (1838-1914), dotter till Marie Göransson (1816-1871) som var dotter till mina förfäder Anders Petter Göransson (1789-1850) och Marie Elfstrand (1795-1851); Maria Cöster var alltså kusin till Emma Elfbrink gift Fogelmark (1842-1910). Gustaf och Marias dotter Lotten Waldenström (1867-1967) hade mycket kontakt med min morfarsmor Anna Fogelmarck gift Klingberg (1867-1953) och andra i min släkt; bl.a. bodde Lotten 1898-1904 i Gävle som sällskapsdam hos Lina Elfbrink (1821-1904), änka efter Wilhelm Elfbrink och styvmor till Emma Elfbrink, och efter Linas död flyttade Lotten till Stockholm och bodde till 1917 hos August Bång (1831-1912) och hans hustru Louise född Luth (1834-1919); Louise var dotter till Charlotte född Elfbrink (1810-1885) och både syssling till Lottens mor Maria Göransson och kusin på andra sidan till Emma Elfbrink.

Lotten Waldenström var konstnär och målade bl.a. nedanstående tavla av Mackmyra.

En av många bortglömda svenska konstnärinnor är Märta Rudbeck. Hon var sjumänning med Svantes mormors morfar Gustaf Leonard Lyman, med den gemensamme stamfadern Olof Rudbeck.

Hon föddes i Stockholm 1882 i en välbärgad familj och utbildade sig vid olika konstakademier i Sverige åren 1899-1906. Efter att ha fortsatt sina studier i Paris 1908-1909, gjorde hon olika studieresor till Tyskland, England och Italien. Hon var känd i sin samtid som ”blomstermålarinnan”, och var representerad i en mängd utställningar med sina blomstermålningar. Märta Rudbeck målade också landskapsbilder och porträtt.

I en mastersuppsats från år 2000 har Matilda Eriksson följt detta bortglömda konstnärsskap. Märta verkar ha valt bort ett traditionellt kvinnoliv för ett liv i konsten. Hon var aktiv i Föreningen Svenska konstnärinnor och var representerad i deras första utställning på Konstakademien 1912. I vandringsutställningen ”Rebeller & Mademoiseller” visas, nu i Uppsala på Bror Hjorths Hus (till den 4/9), hennes verk tillsammans med de av Tyra Kleen (1874-1951) och Emma Toll (1847-1917).

Idag fyller Svantes morfars farmor Sophie Klingberg, f. Baalack, 190 år.  

Lustigt nog vet vi mycket om Sophies liv efter 1908, då hon inleder sina sista dagböcker. De gamla dagböckerna och en massa brev har hon bränt, så tiden fram till hennes 75 år kan vi endast följa genom de fakta som gått att få fram via kyrkoböcker och kyrkoarkiv.

Hon föddes den 26/7 1832 på Östhamra i Västmanland, som äldsta av åtta barn till Carl Gustaf Baalack, possessionat, och Amalia Flodin. När Sophie var fem år flyttade familjen till Stora Hamrum i Västergötland. Fadern avlider 1848 och Sophies mamma gifter då om sig med kronofogden Justus Wennerholm. Amalia och hennes sex överlevande barn flyttar då till Berga gård i en grannsocken, där Wennerholm och hans två hemmavarande barn bor.

Sophie gifter sig 1854 21 år gammal med inspektorn Erland Klingberg (1821-1914). Paret flyttar först till Tidaholm, sedan till Hällefors bruk, där Erland är disponent. Efter 20 år i Gustafsström i Värmland, pensioneras paret i Uppsala 1886. De har då fått nio barn, födda mellan 1854 och 1875. Efter att ha bott på flera adresser i Uppsala, flyttar paret 1908 till det nybyggda Vasahuset, och där inleds Sophies sista bevarade dagböcker.

Här får vi syn på en bildad överklassdam, mycket förtjust i bilåkning och läsning; hon tar in inneboende studenter, som hon finner stor glädje i att umgås med. Flera av hennes barnbarn bor hos henne under sin studietid i Uppsala. Umgänget med grannar, konserter, böcker och samtal med likasinnade spelar stor roll i hennes liv. Mindre förtjust är hon i elektricitet och fastighetens hiss! Jular och somrar tillbringas hos sonen Erland Theodor och hans familj på Mackmyra. Erland avlider 1914 och Sophies liv fortsätter i en större lägenhet i fastigheten i Uppsala; nu är hon ekonomiskt beroende av sina söner.

Hon blev mycket gammal, 93 år gammal, och ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård. Tänk så roligt det varit om hennes tidigare dagböcker funnits kvar!

Jag ser i tidningen att idag begravs Tommy Elfstrand (1941-2022) i Rimbo. Det ger mig anledning att skriva lite om hans far Percy Elfstrand (1891-1983).

Daniel Elfstrand (1705-1780) och (framför allt) hans son Daniel Elfstrand (1748-1815) var mycket framgångsrika grosshandlare i Gävle, och deras ättlingar var på 1800-talet en stor släkt i Gävle, se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson för bakgrunden ur mitt perspektiv; den yngre Daniel Elfstrand var både min morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far. Se även sidan Daniel Elfstrand & Co om familjens grosshandelsfirma.

Sedan 1800-talet har dock släkten minskat kraftigt (i betydelsen att få fötts med namnet Elfstrand), och den har helt försvunnit från Gävle. Det finns också flera andra släkter Elfstrand; det finns nu ca 300 personer med namnet Elfstrand, men av dem tillhör bara ett fåtal vår släkt.

Percy Elfstrand var en av dem som flyttade från Gävle. Båda hans föräldrar Daniel Elfstrand (1858-1945, framstående engelsklärare i Gävle) och Olga Elfstrand (1860-1894) tillhörde släkten; de var kusiner och båda barnbarn till Per D:son Elfstrand (1783-1845), son till ovan nämnda Daniel Elfstrand (1748-1815) (se Daniel Elfstrand & Co). Percy studerade i Uppsala, där han blev fil. lic., varefter han flyttade till Stockholm och blev biblotekarie på Kungliga biblioteket. Percy var historiker, och skrev bland annat i bokverket Världshistorien. Han intresserade sig mycket för Gävles historia, inklusive den egna släkten, och han skrev många artiklar som jag haft stor nytta av i min egen släktforskning.

Ett exempel är hans artikel Ur Mackmyra bruks historia (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1925). Ett annat är hans egen artikel om släkten Elfstrand: En gammal Geflesläkt och litet om dess ursprung och verksamhet (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1919), där ni kan läsa mycket mer om släkten.

Percy har också fått en sida på Wikipedia.

Den 11/8 1822 föddes min mormors morfars mor Anna Matilda Rahm i byn Ren i Bollnäs. (Ren är nu en stadsdel i tätorten Bollnäs.)

Hennes föräldrar Gustaf Rahm (1787-1831) och Lovisa Charlotta Holmberg (1796-1846), båda från Bollnäs, gifte sig 1817, och Gustaf flyttade till Lovisa Charlottas föräldrars gård i Ren. Bara en månad senare dog Lovisa Charlottas far, kronofogden Gabriel Holmberg (1769-1817), och Gustaf skötte sedan gården som förvaltare åt sin svärmor Anna Margareta f. Skogh (1757-1843). Gustaf hade före äktenskapet bland annat varit fanjunkare vid Hälsinge regemente (till 1816), och han var åtminstone 1814 i fält; jag vet tyvärr inte var, eller om han var med i några strider i något av Sveriges sista krig.

Anna Matilda Rahm flyttar hemifrån 1847, som piga till lantmätaren Per Gustaf Lyman (1811-1891) som var född i Österlövsta socken (Uppland), och som just flyttat till byn Vik i Bollnäs 1847, troligen i november. Sedan går det fort. Anna Matilda och Per Gustaf tar ut lysning 9/7 1848, de vigs 25/7 och sonen Gustaf Leonard (min mormors morfar) föds 1/10 1848.

Anna Matilda och Per Gustaf får sammanlagt 8 barn i Vik. 1869 flyttar familjen till Anna Matildas hemby Ren, troligen p.g.a. ekonomiska problem. De blir kvar i Ren tills de dör, Per Gustaf 1891 och Anna Matilda 1905.

i augusti månad är Anna Klingberg hos sin dotter Ulla på sanatoriet Romanäs utanför Tranås. Ulla är sjuk i tuberkulos och vistas sedan en tid på sanatoriet. Det byggdes 1905 för välbärgade tuberkulospatienter.

Ett brev som Anna skriver hem till sin son Axel visar att hon just denna dag, den 10 augusti, åt kräftor på sanatoriets kräftsouper, som alla måste delta i, patienter och familjemedlemmar. Anna tyckte inte att kräftorna smakade något vidare, hon längtar efter kräftorna de brukar ta upp på Mackmyra. Hon åt ändå två, lite motvilligt verkar det som i brevet. Desto mer njöt hon efteråt av musiken på violoncell och piano!

Från 1879 var allt kräftfiske i alla svenska vattendrag hårt reglerat. Först efter klockan 17.00 den 7 augusti fick man fiska och sälja kräftor. Fortfarande anses den 8 augusti vara rätt datum att äta de första kräftorna.

På Mackmyra fiskades kräftor fram till 1990-talet då kräftpesten slog ut beståndet.