Idag, nyårsdagen, är det 80 år sedan Hélène Ångström dog den 1/1 1943, 93 år gammal. Hon är begravd med sin man Knut här på Uppsala gamla kyrkogård, och vi har idag varit där och lagt en blomma på graven.

Hélène var född Pilo; hennes pappa var kommissionslantmätare. Hon föddes i Uppsala, där två morbröder var professorer liksom tidigare morfar, och flyttade till Visby när hon var 12 år. Hon utbildade sig till telegrafist, och arbetade några år som det. 1872 blev hon istället guvernant hos brukspatron Wilhelm Fogelmarck och hans hustru Emma Elfbrink på Vall och Mackmyra utanför Gävle, åt deras döttrar Sofi (1864-1924), Anna (1867-1953) och Siri (1868-1944) Fogelmarck. Hélène stannade hos dem i 13 år och blev som en medlem i familjen.

1885 lämnar Hélène familjen Fogelmarck och flyttar till Stockholm för att året därpå gifta sig med Knut Ångström (1857-1910), som hon träffat i Strömstad ett par år tidigare på en resa med Sofi Fogelmarck. Knut blir senare professor i fysik i Uppsala, men dör rätt ung. De får fyra barn.

Hélène fortsätter hela livet att ha nära kontakt med systrarna Fogelmarck, och ännu på 1930-talet besökte hon regelbundet Anna på Mackmyra, troligen en eller ett par veckor varje sommar.

Hélène var uppenbarligen högt begåvad, kunnig i många ämnen och bildad, fast hon inte hade någon högre utbildning. Som guvernant lärde hon Anna Fogelmarck så mycket att Anna kunde ta studenten på Wallinska flickskolan i Stockholm efter ett halvårs kompletterande studier där. Hélène talade tyska, franska, engelska och lite italienska; hon läste både romaner och andra böcker på dessa språk och hon hjälpte sin man med vetenskapliga översättningar till tyska och franska liksom en del beräkningar.

För mer om Hélène, se sidan Hélène Ångström född Pilo.

Idag är det 249 år sedan Olof Elfbrink föddes, den 28 september 1773 i Älvkarleby.

Vi hoppas att vi kan ses om ett år i Älvkarleby och fira 250-årsdagen. Hur detta ska ske vet vi inte än, men ni kan notera datumet redan nu.

Jag minns inte exakt datum, men det är i dagarna precis 50 år sedan jag höstterminen 1972 flyttade in i ett studentrum i Uppsala, på Waldenströmska studenthemmet. (Jag hade varit inskriven som student i Uppsala sedan 1968, men jag hade bott hemma i Stora Tuna och hos min faster Annika med familj i Uppsala, se Svante Janson: min skolgång.)

Waldenströmska studenhemmet var (och är) ett kristet studenhem, speciellt för frireligiösa, och det är uppkallat efter Missionsförbundets förste ledare (inofficiellt i alla fall) P. P. (Paul Petter) Waldenström (1838-1917). Jag var ju inte religiös; pappa ordnade studentrum åt mig där, men varför jag hamnade där vet jag inte riktigt nu i efterhand heller.

Farfar och hans familj hade en gång långt tidigare varit missionsförbundare, men det visste jag nog inte då. (Och det hade kanske ingen betydelse.)

Och jag visste inte att Waldenström hade viss släktanknytning. P. P. Waldenströms kusin Gustaf F. Waldenström (1828-1905) gifte sig med Maria Cöster (1838-1914), dotter till Marie Göransson (1816-1871) som var dotter till mina förfäder Anders Petter Göransson (1789-1850) och Marie Elfstrand (1795-1851); Maria Cöster var alltså kusin till Emma Elfbrink gift Fogelmark (1842-1910). Gustaf och Marias dotter Lotten Waldenström (1867-1967) hade mycket kontakt med min morfarsmor Anna Fogelmarck gift Klingberg (1867-1953) och andra i min släkt; bl.a. bodde Lotten 1898-1904 i Gävle som sällskapsdam hos Lina Elfbrink (1821-1904), änka efter Wilhelm Elfbrink och styvmor till Emma Elfbrink, och efter Linas död flyttade Lotten till Stockholm och bodde till 1917 hos August Bång (1831-1912) och hans hustru Louise född Luth (1834-1919); Louise var dotter till Charlotte född Elfbrink (1810-1885) och både syssling till Lottens mor Maria Göransson och kusin på andra sidan till Emma Elfbrink.

Lotten Waldenström var konstnär och målade bl.a. nedanstående tavla av Mackmyra.

En av många bortglömda svenska konstnärinnor är Märta Rudbeck. Hon var sjumänning med Svantes mormors morfar Gustaf Leonard Lyman, med den gemensamme stamfadern Olof Rudbeck.

Hon föddes i Stockholm 1882 i en välbärgad familj och utbildade sig vid olika konstakademier i Sverige åren 1899-1906. Efter att ha fortsatt sina studier i Paris 1908-1909, gjorde hon olika studieresor till Tyskland, England och Italien. Hon var känd i sin samtid som ”blomstermålarinnan”, och var representerad i en mängd utställningar med sina blomstermålningar. Märta Rudbeck målade också landskapsbilder och porträtt.

I en mastersuppsats från år 2000 har Matilda Eriksson följt detta bortglömda konstnärsskap. Märta verkar ha valt bort ett traditionellt kvinnoliv för ett liv i konsten. Hon var aktiv i Föreningen Svenska konstnärinnor och var representerad i deras första utställning på Konstakademien 1912. I vandringsutställningen ”Rebeller & Mademoiseller” visas, nu i Uppsala på Bror Hjorths Hus (till den 4/9), hennes verk tillsammans med de av Tyra Kleen (1874-1951) och Emma Toll (1847-1917).

Idag fyller Svantes morfars farmor Sophie Klingberg, f. Baalack, 190 år.  

Lustigt nog vet vi mycket om Sophies liv efter 1908, då hon inleder sina sista dagböcker. De gamla dagböckerna och en massa brev har hon bränt, så tiden fram till hennes 75 år kan vi endast följa genom de fakta som gått att få fram via kyrkoböcker och kyrkoarkiv.

Hon föddes den 26/7 1832 på Östhamra i Västmanland, som äldsta av åtta barn till Carl Gustaf Baalack, possessionat, och Amalia Flodin. När Sophie var fem år flyttade familjen till Stora Hamrum i Västergötland. Fadern avlider 1848 och Sophies mamma gifter då om sig med kronofogden Justus Wennerholm. Amalia och hennes sex överlevande barn flyttar då till Berga gård i en grannsocken, där Wennerholm och hans två hemmavarande barn bor.

Sophie gifter sig 1854 21 år gammal med inspektorn Erland Klingberg (1821-1914). Paret flyttar först till Tidaholm, sedan till Hällefors bruk, där Erland är disponent. Efter 20 år i Gustafsström i Värmland, pensioneras paret i Uppsala 1886. De har då fått nio barn, födda mellan 1854 och 1875. Efter att ha bott på flera adresser i Uppsala, flyttar paret 1908 till det nybyggda Vasahuset, och där inleds Sophies sista bevarade dagböcker.

Här får vi syn på en bildad överklassdam, mycket förtjust i bilåkning och läsning; hon tar in inneboende studenter, som hon finner stor glädje i att umgås med. Flera av hennes barnbarn bor hos henne under sin studietid i Uppsala. Umgänget med grannar, konserter, böcker och samtal med likasinnade spelar stor roll i hennes liv. Mindre förtjust är hon i elektricitet och fastighetens hiss! Jular och somrar tillbringas hos sonen Erland Theodor och hans familj på Mackmyra. Erland avlider 1914 och Sophies liv fortsätter i en större lägenhet i fastigheten i Uppsala; nu är hon ekonomiskt beroende av sina söner.

Hon blev mycket gammal, 93 år gammal, och ligger begravd på Uppsala Gamla kyrkogård. Tänk så roligt det varit om hennes tidigare dagböcker funnits kvar!

Jag ser i tidningen att idag begravs Tommy Elfstrand (1941-2022) i Rimbo. Det ger mig anledning att skriva lite om hans far Percy Elfstrand (1891-1983).

Daniel Elfstrand (1705-1780) och (framför allt) hans son Daniel Elfstrand (1748-1815) var mycket framgångsrika grosshandlare i Gävle, och deras ättlingar var på 1800-talet en stor släkt i Gävle, se sidorna Elfbrink, Elfstrand och Göransson för bakgrunden ur mitt perspektiv; den yngre Daniel Elfstrand var både min morfars mormors farmors far och morfars mormors mormors far. Se även sidan Daniel Elfstrand & Co om familjens grosshandelsfirma.

Sedan 1800-talet har dock släkten minskat kraftigt (i betydelsen att få fötts med namnet Elfstrand), och den har helt försvunnit från Gävle. Det finns också flera andra släkter Elfstrand; det finns nu ca 300 personer med namnet Elfstrand, men av dem tillhör bara ett fåtal vår släkt.

Percy Elfstrand var en av dem som flyttade från Gävle. Båda hans föräldrar Daniel Elfstrand (1858-1945, framstående engelsklärare i Gävle) och Olga Elfstrand (1860-1894) tillhörde släkten; de var kusiner och båda barnbarn till Per D:son Elfstrand (1783-1845), son till ovan nämnda Daniel Elfstrand (1748-1815) (se Daniel Elfstrand & Co). Percy studerade i Uppsala, där han blev fil. lic., varefter han flyttade till Stockholm och blev biblotekarie på Kungliga biblioteket. Percy var historiker, och skrev bland annat i bokverket Världshistorien. Han intresserade sig mycket för Gävles historia, inklusive den egna släkten, och han skrev många artiklar som jag haft stor nytta av i min egen släktforskning.

Ett exempel är hans artikel Ur Mackmyra bruks historia (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1925). Ett annat är hans egen artikel om släkten Elfstrand: En gammal Geflesläkt och litet om dess ursprung och verksamhet (Meddelanden av Gestriklands kulturhistoriska förening 1919), där ni kan läsa mycket mer om släkten.

Percy har också fått en sida på Wikipedia.

Den 11/8 1822 föddes min mormors morfars mor Anna Matilda Rahm i byn Ren i Bollnäs. (Ren är nu en stadsdel i tätorten Bollnäs.)

Hennes föräldrar Gustaf Rahm (1787-1831) och Lovisa Charlotta Holmberg (1796-1846), båda från Bollnäs, gifte sig 1817, och Gustaf flyttade till Lovisa Charlottas föräldrars gård i Ren. Bara en månad senare dog Lovisa Charlottas far, kronofogden Gabriel Holmberg (1769-1817), och Gustaf skötte sedan gården som förvaltare åt sin svärmor Anna Margareta f. Skogh (1757-1843). Gustaf hade före äktenskapet bland annat varit fanjunkare vid Hälsinge regemente (till 1816), och han var åtminstone 1814 i fält; jag vet tyvärr inte var, eller om han var med i några strider i något av Sveriges sista krig.

Anna Matilda Rahm flyttar hemifrån 1847, som piga till lantmätaren Per Gustaf Lyman (1811-1891) som var född i Österlövsta socken (Uppland), och som just flyttat till byn Vik i Bollnäs 1847, troligen i november. Sedan går det fort. Anna Matilda och Per Gustaf tar ut lysning 9/7 1848, de vigs 25/7 och sonen Gustaf Leonard (min mormors morfar) föds 1/10 1848.

Anna Matilda och Per Gustaf får sammanlagt 8 barn i Vik. 1869 flyttar familjen till Anna Matildas hemby Ren, troligen p.g.a. ekonomiska problem. De blir kvar i Ren tills de dör, Per Gustaf 1891 och Anna Matilda 1905.

i augusti månad är Anna Klingberg hos sin dotter Ulla på sanatoriet Romanäs utanför Tranås. Ulla är sjuk i tuberkulos och vistas sedan en tid på sanatoriet. Det byggdes 1905 för välbärgade tuberkulospatienter.

Ett brev som Anna skriver hem till sin son Axel visar att hon just denna dag, den 10 augusti, åt kräftor på sanatoriets kräftsouper, som alla måste delta i, patienter och familjemedlemmar. Anna tyckte inte att kräftorna smakade något vidare, hon längtar efter kräftorna de brukar ta upp på Mackmyra. Hon åt ändå två, lite motvilligt verkar det som i brevet. Desto mer njöt hon efteråt av musiken på violoncell och piano!

Från 1879 var allt kräftfiske i alla svenska vattendrag hårt reglerat. Först efter klockan 17.00 den 7 augusti fick man fiska och sälja kräftor. Fortfarande anses den 8 augusti vara rätt datum att äta de första kräftorna.

På Mackmyra fiskades kräftor fram till 1990-talet då kräftpesten slog ut beståndet.

En av mina avlägsna släktingar är fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677). (Han hade flera olika namn: han var född Grundel, blev adlad först Hjelmfelt, sedan friherre Grundel-Helmfelt; han kallas ofta Helmfelt.) Han var bl.a. befälhavare närmast under kung Karl XI för den svenska armén i vid slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona (där han stupade) 1676-1677, och han bidrog väsentligt till att Danmarks försök att återerövra Skåne misslyckades. Se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt.

Helmfelt är dock inte en förfader till mig, eller till någon annan – hans åtta barn dog alla före honom, och han fick inga barnbarn. Däremot är hans syster Anna Grundel (död 1704) en av mina anmödrar. Detta har varit värdefullt för släkten, ty Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (1620-1686) testamenterade 17 000 riksdaler till ett stipendium för studenter vid Uppsala universitet, delvis med företräde för släktingar till fältmarskalken eller hans hustru, och flera i min släkt har fått detta stipendium, senast min dotter Sofie för några år sedan, se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt, fotnot.

Men det var en överraskning för mig att Simon Grundel-Helmfelt även blivit huvudpersonen i en teaterpjäs: Helmfelt, skriven drygt 100 år efter hans död av Gustaf III, och uruppförd av Kungl. hovet på Gripsholms slottsteater i januari 1785. Den lär ha spelats igen på Bollhuset 1788; om pjäsen spelats fler gånger vet jag inte. Pjäsen finns tryckt i del 3 av ”Konung Gustaf III:s skrifter” (1807), och jag fick ett exemplar i födelsedagspresent i år – dessutom hittade jag sedan pjäsen på franska hos mamma i en utgåva av Gustaf III:s skrifter på franska. (Jag misstänker att Gustaf III skrev pjäsen på franska, och att den uppfördes på franska på Gripsholm, men jag vet inte.)

Handlingen i pjäsen är fullkomligt ohistorisk, och utgivaren inleder med ”historiska upplysningar” som förklarar att pjäsen bygger på en länge trodd sägen om Helmfelts oordentligheter i sin ungdom, men att detta bara grundades på skändliga rykten utspridda av avundsjuka fiender, och att Helmfelt (efter att Gustaf III skrev pjäsen) nu blivit befriad från beskyllningarna.

Handlingen i korthet är att Simon Grundel i ungdomen övergav sin familj; detta blev en skandal som vanärade familjen så att fadern Jakob Grundel tvingades avgå som borgmästare i Stockholm, och flydde med Simons övergivna hustru Margareta och hennes (och Simons) lille son Gustaf till ett gods i Skåne, då danskt. Pjäsen utspelas där 17 år senare. Under tiden har Simon gjort en enastående militär karriär där han tog namnet Helmfelt utan att någon känner till hans bakgrund. Skåne har nyligen blivit svenskt, och godset i Skåne har förlänats till Helmfelt, som dock inte varit där än. Men nu är han på väg dit med sin armé.  På gården finns också Jakobs bror Hurtig, som varit soldat, och då tjänstgjort tillsammans med Helmfelt utan att någon av dem vetat om att de var släkt, samt Hurtigs dotter Maria. Helmfelt har i alla år trots sina yttre framgångar varit olycklig av samvetskval, och han har förgäves sökt efter sin far och hustru. Efter diverse förvecklingar uppdagas sanningen, alla förlåter varandra och försonas, och Gustaf och Maria gifter sig. Slutrepliken är Helmfelts, till sonen:
”Min son, du har i sjutton år blygts och darrat för din faders namn: du igenfinner honom som FältMarskalk, omgiven av all lyckans prakt; detta är en stor ändring i ditt öde; emottag den med samma ståndaktighet, som du ansåg din ringhet, och kom ihåg att utan ett godt samvete är ärans glans och lyckans gåfvor endast en tung börda.”

Jag kan inte rätt bedöma pjäsens litterära kvaliteter. Handligen ger på mig närmast intryck av fars, men det är nog inte avsikten; det är mycket tal om ära och heder och fosterlandet. Och man ska inte döma en teaterpjäs efter handlingen – även Shakespeares pjäser har ofta märklig handling med osannolika sammanträffanden. Jag tror inte ni kan hitta pjäsen på närmaste stadsteater, eller på SvT Play eller NetFlix, så ni får nog läsa den själva för att bilda en egen uppfattning.

Bureätten (Buresläkten) är mytomspunnen släkt från Bureå i Västerbotten som sedan 1600-talet tilldragit sig ett mycket stort intresse bland släktforskare och andra.

Bureätten blev framför allt känd genom Johan Bure (eller Johannes Bureus, 1568-1652) som under en resa i Norrland 1600-1601 samlade släktuppgifter från många av sin mormors släktingar. Han kan ses som den förste släktforskaren utanför adeln i Sverige. Johan Bure sammanställde uppgifterna i en handskriven bok som kallas Johan Bures släktbok och innehåller 1946 Bureättlingar. Bureätten fick hög status, nästan som adlig, vilket ökades på med ett antal äldre (medvetet eller bara godtroget) påhittade förfäder med fantasifulla historier.

Johan Bure, och alla efter honom, räknar Bureätten könsneutralt och tar med ättlingar både genom söner och döttrar. (Till skillnad från adelsätter och de flesta andra ätter som ju traditionellt bara räknas på manssidan.) Sedan 1600-talet har många generationer tillkommit, och eftersom man räknar alla ättlingar så är nog de flesta nu levande svenskar ättlingar till Bureätten. Jag och mina släktingar på både morfars och mormors sida hör dit. Släkttabeller, och mer bakgrund om Bureätten, finns nu på sidan Bureätten.