Hösten 2025 hittades en stor medeltida silverskatt vid Hörningsholm nära Södertälje. Både jag och Sofie läste artiklar om detta och upptäckte båda att det i förbifarten nämndes en silverskatt från Mackmyra som ingen utav oss kände till. Detta var vi därför tvungna att ta reda på mer om under julhelgerna!

Vi upptäckte då att det 1921 och 1930 hittades en medeltida silverskatt med drygt 250 silvermynt från 1100-talet i Mackmyra, på det som då var Mackmyra Sulfits mark vid det lokstall som ännu finns kvar nära allén som leder till herrgården. (Se karta på Riksantikvarieämbetets Fornsök.) Myntskatten hade grävts ner omkring år 1200, i två delar under varsin sten med ett par meter emellan. 1921 hittades den första delen med 111 mynt då man schaktade man för att bygga en lastkaj, och 1930 hittade man 148 mynt till när man schaktade bort samma lastkaj.

Fyndet är väldigt intressant för mynthistoriker eftersom mynt från 1100-talet är väldigt ovanliga. De flesta av mynten visar Knut Eriksson (kung 1167-1196), och har många olika utseenden; några av dem inte kända från andra fynd. Två av mynten är så kallade borgmynt som istället avbildar en borg, motivet på dessa är inte känt från några andra mynt.

Myntfyndet måste rimligtvis ha väckt stor uppmärksamhet i familjen när det skedde. Även om fyndet gjordes på Sulfitens mark så var ju Erland Klingberg (1866-1838) huvudägare och VD, och han bör väl ha gått dit och tittat på platsen. Och den 16-årige Carl måste väl ha varit nyfiken? Men konstigt nog tycks man senare inte ha talat mycket i familjen om silverskatten; för oss var det en stor överraskning när vi hörde talas om den i höstas och jag kan inte minnas att varken Carl eller Sara någonsin talade om den. Av de släktingar som jag frågade var det bara Eva som kände till silverskatten. Är det någon släkting som har hört om den här silverskatten?

Mer information finns på sidan Silverskatten i Mackmyra.

Två 1100-talsmynt från Mackmyrafyndet. Foto: Hildebrand, Gabriel, Historiska museet/SHM och Bonnevier, Helena, Ekonomiska museet – Kungliga myntkabinettet/SHM (CC BY 4.0)

Ulla och Bo Janson 1954

Den 30 oktober 1954 gifter sig Ulla Klingberg och Bo Janson i Valbo kyrka. Ungdomarna, blott 20 och 21 år gamla, hade träffats i Gävle när de båda studerade på läroverket; de hade tagit studentexamen där 11 maj året innan.

I december 1950 stod 16-åriga Ulla bredvid sin väninna Margareta när Bo, som var med i skolans filmklubb, kom fram och frågade Margareta om han fick bjuda henne på bio. Nej tack, svarade Margareta, hon var redan bjuden av en annan pojke. Bo frågade då artigt Ulla om han kunde få bjuda henne. Ja tack, svarade Ulla. Ullas storebror bjöd sedan med Bo på en fest hemma på Mackmyra under julhelgen, och sedan blev Ulla och Bo ett par. Ulla har berättat att de brukade dela en småfranska till lunchen på läroverket, och att en lång tid båda tog den del av brödet som de trodde att den andra inte ville ha – tills det visade sig att båda trodde fel!

Bo utbildade sig till lärare och Ulla hade påbörjat en utbildning till hemkunskapslärarinna vid tiden för bröllopet. De fick snabbt en lägenhet i Uppsala, genom Bos far Göstas affärskontakter med byggmästaren Anders Diös, och i maj 1955 föddes Svante. När Bo var klar med sin utbildning flyttade familjen 1957 till Borlänge och fick två söner till, Per (1957-2002) och Thomas (1960-2017).

Bröllopsmiddagen gavs av Ullas föräldrar Carl och Sara Klingberg hemma på Mackmyra. Efteråt var det brudvisning på balkongen och mycket folk från gården kom för att se bruden.

Äktenskapet varade i nära 50 år till 2004 då Bo avled.

Familjen Müntzing och familjen Klingberg har ett nära släktsamband, då två olika generationer Müntzingbröder gift sig med Klingbergsystrar.

Först ut var bröderna Gustaf Fredrik Müntzing (1775-1820) och Johannes Müntzing (1778-1839) som gifte sig 1813 resp. 1812 med systrarna Ulrika Klingberg (1786-1862) och Lovisa Klingberg (1782-1861).

Sjuttio år senare var det dags för Johannes och Lovisas barnbarn bröderna Alvar Müntzing (1848-1917) och Johannes (Johnny) Müntzing (1866-1943) att gifta sig med varsin Klingbergsdotter. Alvar 1882 med Marie-Louise Klingberg (1860-1928) och Johnny 1899 med Marie-Louises syster Elsa Klingberg (1875-1957). Marie-Louise och Elsa var barnbarn till Ulrika och Lovisas bror Carl Kristoffer Klingberg (1780-1867) vilket gjorde  Alvar och Johnny till sysslingar till Marie-Louise och Elsa. Se släkttavla på sidan Müntzing.

Marie-Louise Klingberg

Elsa Klingberg

Richard Klingberg

1887 är det dags för den äldste brodern Klingberg att gifta sig. Richard föddes 1857 i Tidaholm som första av nio barn till inspektor Erland Klingberg och Sophie, f. Baalack.

Richard studerade till bergsingenjör vid Tekniska högskolan i Stockholm 1875-78. Därefter arbetade han som ingenjör vid olika bruk 1878-84. 1885 utvandrar han till Sheffield i England som representant för Svenska järn- och ståltillverkare samt exportörer. Han förblev bosatt i Sheffield resten av sitt liv.

I maj 1887 står bröllopet i Sheffield mellan Richard och Eliza Thackray (1855-1938), dotter av verkstadsägaren därstädes Henry Thackray och Mary Saxon. Syskonen hemma i Sverige kunde ju knappast resa till bröllopet och ville då, enligt muntlig tradition i familjen, skicka ett telegram. Efter mycket funderande blev tillropet i telegrammet: “Many happy returns of the day!”.

Paret fick tre döttrar, av vilka två överlevde till vuxen ålder. Den äldsta Ingeborg (1890-1967) gifte sig i England, medan den yngsta dottern Sigrid (1892-1984) flyttade till Sverige och gifte sig där 1916 med Carl-Axel Yllner (1891-1977), blivande provinsialläkare och medicinalråd. Richard avled redan 1907 och Eliza valde att följa med till Sverige. Hon avled i Växjö 1938.

Siri Fogelmarck och Fredrik Gripensvärd, troligen 1910

Den 15 oktober 1910 gifter sig Siri Fogelmarck (1868-1944) med löjtnanten och adelsmannen Fredrik Gripensvärd (1865-1942). Siri, också kallad “Siran”, är då 42 år gammal och Fredrik 43; de har känt varandra åtminstone sedan 1895 då de var tärn- och marskalk-par på Siris syster Annas bröllop.

Siri växte upp som dotter till brukspatron Wilhelm Fogelmarck och Emma, f. Elfbrink på Vall och Mackmyra utanför Gävle. Hon är yngst av de tre systrarna, har fått en bra utbildning under guvernanten Hélène Pilo, senare gift Ångström och verkar ha varit den minst intellektuella av systrarna men den mest sportiga. Hon red gärna, spelade tennis och simmade. Sedan hon blivit vuxen fortsatte hon att bo hemma med sina föräldrar och den ogifta systern Sofi, först på Vall och sedan i Stockholm. Som förmögen behövde ju inte Siri arbeta för sitt uppehälle.

Fredrik Gripensvärd kom från Strömsta säteri och gick in i vid Dalregementet tidigt. Han blev där officerskollega och vän med sin blivande svåger Erland Klingberg.

Varför det tog så långt tid för Siri och Fredrik att slå till är oklart – kanske var mamma Emma emot vigsel, och i viss mån besannades kanske mammans farhågor då Fredrik under resten av sitt liv var svårt sjuk och släpphänt med pengar. Men bara några veckor innan mammans död 1910 förlovar de sig och gifter sig sedan samma år den 15 oktober.

Siri och Fredrik kom att bo på många platser, däribland Fredriks älskade barndomshem Strömsta, men efter konkurs tvingades de flytta därifrån. Till slut hamnar de i en lägenhet i Malmköping. I brev mellan systrarna kan man läsa mellan raderna att Siris liv nog inte blev som hon hade tänkt sig.

Siri och Fredrik var gifta i 31 år och hade inga barn.

Knut Ångström och Hélène Pilo

Den 12 oktober 1886 gifter sig Hélene Pilo (1849-1943) och Knut Ångström (1857-1910) på Stadshotellet i Uppsala. Hélène hade vid denna tid varit guvernant hos familjen Fogelmarck i Gävle sedan 1872 och har blivit som en dotter i familjen. Hélène kom under hela sitt långa liv att ha en nära och innerlig kontakt med de flickor (Sofi, Anna och Siri) som hon undervisat.

Hélène föddes i Uppsala 1849 och var dotter till Nils Pilo och Ottilia Svanberg. Familjen flyttade sedan till Visby, där Hélène fortsatte sin skolgång. Under 1860-talet öppnades möjligheten för kvinnor att utbilda sig till telegrafist och Hélène kom som 17-åring in på en telegrafistkurs i Uppsala, där det ingick en kurs i fysik som hon tenterade för Knuts Ångströms pappa Anders Ångström. Under de följande åren arbetade hon delvis som telegrafist i Uppsala och Visby. 1872 blir hon sedan guvernant hos Fogelmarcks.

Knut Ångström var född i Uppsala som son till fysikprofessorn Anders Ångström och Augusta Ångström, f. Bedoire. Han studerade i Uppsala och var vid tiden för giftermålet lektor vid Stockholms universitet. Sommaren 1883 träffas Hélène och Knut i Strömstad och tycke uppstår. En rik skörd av brev dem emellan finns bevarad. De håller sitt förhållande hemligt; Hélène är tveksam då hon är mer än 7 år äldre än Knut.

Men kärleken segrar och hösten 1886 står bröllopet. Tisdagen den 12 oktober k. 17 vigs Hélène och Knut av ärkebiskop Anton Niklas Sundberg på Stadshotellet. Bara den närmaste kretsen var närvarande. Redan kl 19 samma kväll reser brudparet till Stockholm där Knut hade en tjänst vid Högskolan. Man får hoppas att brudparet och gästerna hann få i sig lite mat, och sedan de nygifta avrest kunde kanske familjen fortsätta att fira…

Paret är gifta i 23 år och får fyra barn.

Denna bröllopsinbjudan har tillhört Sofi Fogelmarck

Den 11 oktober 2025 står bröllopet mellan Sofie White (1995-  ) och Johan Pellny (1995-  ). Paret slog till efter 10 års förhållande och valde ett intimt bröllop på Stadshotellet i Uppsala. Sofie är dotter till Svante Janson, professor i matematik, och Julie White, lärare, och har vuxit upp i Uppsala. Till vardags arbetar hon som systemvetare på Uppsala kommun; och Johan är programmerare.

Johan kommer ifrån Åby i Östergötland, son till Björn Pellny och Britt Pellny, f. Fogelström. Johan flyttade efter studenten till Uppsala för att studera och träffade då Sofie genom en spelförening.

Sofie och Johan visar sig ha ett intressant släktförhållande. 1781 gifter sig Anders Jansson (1740-1809) och Sara Nilsdotter (1745-1815) i Fågelås socken i Västergötland. De var bägge ensamma sedan deras respektive maka/make avlidit. Med sig i boet har de egna barn, som blir styvsyskon. Jonas Fogelström (1768-1845) blir Johans förfader och Peter Fogelmarck (1766-1829) blir Sofies förfader. De hette bägge Andersson ursprungligen men tog bägge varsitt nytt namn efter Fågelås där de växte upp.

På bröllopet i Uppsala denna dag bar bruden mormors brudklänning från 1959. Parets ringar är bland annat gjorda av Sofies farmor Ulla Jansons, f. Klingberg,  förlovnings- och vigselringar, med en diamant från en kråsnål som funnits i släkten Klingberg. Ett mynt i silver, enligt en gammal engelsk tradition, stoppades i skon – myntet hade Sofies mormor i sin sko.

Efter vigseln gav brudparet middag på Gamla stadshotellet.

Paret åker på bröllopsresa till Lissabon.

Den 2 oktober 1895 står bröllopet mellan Anna Fogelmarck (1867-1953) och Erland Theodor Klingberg (1866-1938) på Mackmyra. De unga tu har känt varandra åtminstone sedan 1889 då de är hopparade som tärna och marskalk på en släktings bröllop. Ett bevarat inbjudningskort berättar att Erland var hembjuden till Annas föräldrar på middag redan dagen efter, vilket antyder att han var känd i familjen sedan tidigare.

Men Anna verkar inte ha haft bråttom att gifta sig. Stilig, bildad, från fin familj och med en förmögenhet att ärva måste Anna ha varit ett lovande parti!  Hennes föräldrar är brukspatron Wilhelm Fogelmarck och Emma Fogelmarck, född Elfbrink. Anna är mer välutbildad än vanligt för sin tids unga damer. Inte bara har hon haft en ypperlig guvernant i Hélène Pilo, senare gift Ångström, utan hon har också 1885 tagit studenten som den första flickan i Gävle. Med en förmögenhet i bagaget behövde inte Anna arbeta för sin försörjning.

Erland Theodor var född i Hällefors och skaffade sig tidigt en militär karriär vid Dalregementet. Hans föräldrar var disponent Erland Klingberg och Sophie Klingberg, född Baalack.

Vi vet ingenting om Annas och Erland Theodors kontakt mellan 1889 och 1894, där 1893 och 1894 dominerades av Annas fars död. Men den 15/6 1894 är de förlovade och det finns en rik skörd av ”fästmansbrev” från honom till henne under det kommande året.

Nio tärn- och marskalk-par fanns med under bröllopet, middag gavs av Anna mamma Emma å Mackmyra och musik spelades av Forsbacka musikkår. Under dagen gick det extratåg till och från Mackmyra. Ungefär 1 000 personer från bygden kom för att beskåda brudparet och enligt en tidningsnotis om bröllopet höll brudgummen ett tacktal, varefter det hurrades tre gånger.

Anna och Erland fick ett långt äktenskap, 43 år, och sex barn tillsammans.

Det finns inget bröllopsfoto bevarat; fotot ovan är troligen deras förlovningsfoto från 1894.

Elfbrinkska gravkoret i Gävle invigdes 1842. Det byggdes efter Olof Elfbrinks död 1835 av hans änka Ulla, född Elfstrand, och två av hennes syskon Pehr Elfstrand och Marie Göransson, född Elfstrand; Marie var gift med Anders Petter Göransson som var kompanjon med Olof Elfbrink och Pehr Elfstrand. Gravkorets källare består av tre gravvalv, ett för var och en av de tre ursprungsfamiljerna Elfbrink, Elfstrand och Göransson, och hittills har sammanlagt ca 80 ättlingar till dem begravts där.
(Se vidare sidan Elfbrinkska gravkoret.)

Men gravkoret har också en övervåning, med ett gravkapell. Kapellet skänktes redan 1850 till Gävle församling. Jag fick för några dagar sedan e-post från Ami Dahlblom, komminister i Gävle, som undrade om altartavlan där. Jag visste tyvärr ingenting, men hon frågade också museipedagog/intendent Ingela Broström på Länsmuseet i Gävle som visste desto mer:

Altartavlan målades 1847 av Nils Blommér (1816-1853) som var en de mer kända konstnärerna på sin tid. Han dog av lunginflammation sex år senare, bara 36 år gammal. Se vidare t.ex. Wikipediasidan Nils Blommér, som också visar ett antal andra (kanske mer kända) målningar av honom.

Altarmålningen i Elfbrinkska gravkoret föreställer Kristi uppståndelse. I Matteusevangeliet 27:64–66 beordrar Pilatus att graven ska vaktas, och eftersom han var romersk ståthållare är det ju naturligt att vakten framställs som en romersk soldat. I Matt. 28:4 framgår att väktarna var flera: ”Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom döda.” Blommér har gjort det mesta av den dramatiken genom att låta den ene av väktarna bli så förfärad att han tappat sin hjälm, som ligger till höger om hans huvud.

Under en semester i Skåne i sommar besökte vi Malmöhus slott i Malmö. En utställning där behandlade bland annat Skånska kriget 1675-79, och vi tänkte då på vår släkting fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677, vanligen kallad Helmfelt) som spelade en viktig roll i detta krig. Kriget stod mellan Sverige och Danmark, med Frankrike, Brandenburg, Nederländerna m.fl. också inblandade på olika sidor. Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hade blivit svenska i freden i Roskilde 1658, men nu försökte Danmark ta tillbaka områdena. Danmark lyckades också 1676 att erövra hela Skåne utom Malmö som belägrades; ett försök att storma Malmö i juni 1677 misslyckades. Men Sverige gick till motanfall. Armén leddes av Karl XI som hade utsett Helmfelt till högste befälhavare under sig, och de återtog Skåne med segrarna i slagen vid Halmstad och Lund 1676 och Landskrona 14 juli 1677. Helmfelt själv fick dock inte njuta av segern; han stupade i slaget vid Landskrona.

Helmfelts 8 barn hade alla dött unga före honom, utan egna barn. Men Helmfelts syster Anna Grundel (död 1704) var min morfars farfars morfars farfars mor. Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (död 1686) testamenterade pengar till stipendier till studenter vid Uppsala universitet, delvis till släktingar till honom eller henne, det s.k. Helmfeltska stipendiet. Flera släktingar Klingberg i tidigare generationer, liksom min dotter (men inte jag själv), har innehaft stipendiet när de var studenter.

Se vidare sidan Pfeiff, Grundel och Helmfelt och Svenskt biografiskt lexikon. Se även Helmfelt på teatern.