Alla inlägg av Svante

Helmfelt på teatern

En av mina avlägsna släktingar är fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677). (Han hade flera olika namn: han var född Grundel, blev adlad först Hjelmfelt, sedan friherre Grundel-Helmfelt; han kallas ofta Helmfelt.) Han var bl.a. befälhavare närmast under kung Karl XI för den svenska armén i vid slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona (där han stupade) 1676-1677, och han bidrog väsentligt till att Danmarks försök att återerövra Skåne misslyckades. Se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt.

Helmfelt är dock inte en förfader till mig, eller till någon annan – hans åtta barn dog alla före honom, och han fick inga barnbarn. Däremot är hans syster Anna Grundel (död 1704) en av mina anmödrar. Detta har varit värdefullt för släkten, ty Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (1620-1686) testamenterade 17 000 riksdaler till ett stipendium för studenter vid Uppsala universitet, delvis med företräde för släktingar till fältmarskalken eller hans hustru, och flera i min släkt har fått detta stipendium, senast min dotter Sofie för några år sedan, se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt, fotnot.

Men det var en överraskning för mig att Simon Grundel-Helmfelt även blivit huvudpersonen i en teaterpjäs: Helmfelt, skriven drygt 100 år efter hans död av Gustaf III, och uruppförd av Kungl. hovet på Gripsholms slottsteater i januari 1785. Den lär ha spelats igen på Bollhuset 1788; om pjäsen spelats fler gånger vet jag inte. Pjäsen finns tryckt i del 3 av ”Konung Gustaf III:s skrifter” (1807), och jag fick ett exemplar i födelsedagspresent i år – dessutom hittade jag sedan pjäsen på franska hos mamma i en utgåva av Gustaf III:s skrifter på franska. (Jag misstänker att Gustaf III skrev pjäsen på franska, och att den uppfördes på franska på Gripsholm, men jag vet inte.)

Handlingen i pjäsen är fullkomligt ohistorisk, och utgivaren inleder med ”historiska upplysningar” som förklarar att pjäsen bygger på en länge trodd sägen om Helmfelts oordentligheter i sin ungdom, men att detta bara grundades på skändliga rykten utspridda av avundsjuka fiender, och att Helmfelt (efter att Gustaf III skrev pjäsen) nu blivit befriad från beskyllningarna.

Handlingen i korthet är att Simon Grundel i ungdomen övergav sin familj; detta blev en skandal som vanärade familjen så att fadern Jakob Grundel tvingades avgå som borgmästare i Stockholm, och flydde med Simons övergivna hustru Margareta och hennes (och Simons) lille son Gustaf till ett gods i Skåne, då danskt. Pjäsen utspelas där 17 år senare. Under tiden har Simon gjort en enastående militär karriär där han tog namnet Helmfelt utan att någon känner till hans bakgrund. Skåne har nyligen blivit svenskt, och godset i Skåne har förlänats till Helmfelt, som dock inte varit där än. Men nu är han på väg dit med sin armé.  På gården finns också Jakobs bror Hurtig, som varit soldat, och då tjänstgjort tillsammans med Helmfelt utan att någon av dem vetat om att de var släkt, samt Hurtigs dotter Maria. Helmfelt har i alla år trots sina yttre framgångar varit olycklig av samvetskval, och han har förgäves sökt efter sin far och hustru. Efter diverse förvecklingar uppdagas sanningen, alla förlåter varandra och försonas, och Gustaf och Maria gifter sig. Slutrepliken är Helmfelts, till sonen:
Min son, du har i sjutton år blygts och darrat för din faders namn: du igenfinner honom som FältMarskalk, omgiven av all lyckans prakt; detta är en stor ändring i ditt öde; emottag den med samma ståndaktighet, som du ansåg din ringhet, och kom ihåg att utan ett godt samvete är ärans glans och lyckans gåfvor endast en tung börda.

Jag kan inte rätt bedöma pjäsens litterära kvaliteter. Handligen ger på mig närmast intryck av fars, men det är nog inte avsikten; det är mycket tal om ära och heder och fosterlandet. Och man ska inte döma en teaterpjäs efter handlingen – även Shakespeares pjäser har ofta märklig handling med osannolika sammanträffanden. Jag tror inte ni kan hitta pjäsen på närmaste stadsteater, eller på SvT Play eller NetFlix, så ni får nog läsa den själva för att bilda en egen uppfattning.

Helmfelt erkänner för sin far att han är den förlorade sonen.
Scen avmålad av Pehr Hilleström.

Bureätten

Bureätten (Buresläkten) är mytomspunnen släkt från Bureå i Västerbotten som sedan 1600-talet tilldragit sig ett mycket stort intresse bland släktforskare och andra.

Bureätten blev framför allt känd genom Johan Bure (eller Johannes Bureus, 1568-1652) som under en resa i Norrland 1600-1601 samlade släktuppgifter från många av sin mormors släktingar. Han kan ses som den förste släktforskaren utanför adeln i Sverige. Johan Bure sammanställde uppgifterna i en handskriven bok som kallas Johan Bures släktbok och innehåller 1946 Bureättlingar. Bureätten fick hög status, nästan som adlig, vilket ökades på med ett antal äldre (medvetet eller bara godtroget) påhittade förfäder med fantasifulla historier.

Johan Bure, och alla efter honom, räknar Bureätten könsneutralt och tar med ättlingar både genom söner och döttrar. (Till skillnad från adelsätter och de flesta andra ätter som ju traditionellt bara räknas på manssidan.) Sedan 1600-talet har många generationer tillkommit, och eftersom man räknar alla ättlingar så är nog de flesta nu levande svenskar ättlingar till Bureätten. Jag och mina släktingar på både morfars och mormors sida hör dit. Släkttabeller, och mer bakgrund om Bureätten, finns nu på sidan Bureätten.

Johan Bure (1568-1652)

Dalaresa 2022: Laxsjön

Sista målet på vår rundresa i Dalarna var Laxsjön, en liten by ute i skogen i Grangärde socken, ca 25 km norr om Ludvika och nära gränsen till Stora Tuna.

Laxsjö hytta 1892

Det fanns en masugn i Laxsjön redan på 1500-talet. 1824 köptes den till hälften av Forsbacka bruk, som tog en stor del av sitt tackjärn från Laxsjön till 1870 då det nya järnverket i Forsbacka byggdes; Laxsjö masugn var då en av de största tillverkarna av tackjärn i Dalarna. Malm togs bland annat från gruvorna i närbelägna Tuna Hästberg, där Laxsjö masugn ägde många av gruvhålen, helt eller delvis. När min släkt (Fogelmarck och Lundeberg) köpte Forsbacka bruk 1870 följde andelen i Laxsjön med, och den delades upp så att min morfars morfar Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och hans svåger Christian Lundeberg (1842-1911) blev ägare till 1/4 var av Laxsjön (och gruvhålen). De lade ned masugnen 1877, och 1898 sålde Wilhelms änka Emma Fogelmarck (1842-1910) och Christian Lundeberg Laxsjön (då främst en skogsfastighet) till Forsbacka Jernverks AB (som de själva ägde till stor del). Idag bor ca 20 personer i Laxsjön, mot ca 350 på 1870-talet.

Kolhusruin i Laxsjön

Vi visste inte om det skulle finnas några rester kvar av masugnen, men vi blev överraskade. Förutom sedvanliga ruiner av masugn, kolhus m.m. så fanns två stora arbetarbostäder, byggda av slaggsten 1832 och 1833. Den ena är kraftigt renoverad och är nu privatbostad, men den andra, som kallas Laxsjögården, har gjorts till ett museum av en lokal hembygdsförening. Vi blev insläppta av grannen och fick titta runt. Huset hade 8 lägenheter med ett rum och kök, och ansågs som ett skrytbygge när det byggdes. Den sista hyresgästen bodde där till 1970-talet.

Laxsjögården, gammal arbetarbostad för 8 familjer

Slut på denna resa!

Dalaresa 2022: Norrbärke kyrka

Nästa mål på vår resa var Norrbärke kyrka.

Norrbärke kyrka. (Foto Calle Eklund/V-wolf , Wikipedia CC BY-SA 3.0)

Här var min morfars farfars farfars farmors morfar Andreas Bergius (1618-1691) kyrkoherde och prost. Han kom från byn Hälsta i Bergs socken i Västmanland, och tog sig namnet Bergius efter hemsocknen. Han studerade vid det då nystartade universitetet i Dorpat (nu Tartu i Estland); han prästvigdes sedan och var syssloman vid domkyrkan i Västerås innan han 1660 blev kyrkoherde i Norrbärke. Norrbärke hade blivit en egen församling 1646, och Andreas Bergius var den andre kyrkoherden där. ”För sitt ordningssinne, rådighet och drift ansågs han nära för den ypperste av den tidens prostar. Höll sträng disciplin så i sitt hus som i församlingen, och hans adjunkter måste visa honom en lydnad, som stundom var dem alltför tung.” [Westerås stifts herdaminne, 1843] Ett av hans uppdrag var som riksdagsman för Västerås stift vid riksdagarna 1664 och 1680.
Se även Horet i Hälsta och prosten i Norrbärke.

Dottern Anna Bergia gifte sig med Jöns Olofsson och de flyttade till Stora Klingsbo i Stora Skedvi socken; deras barn tog namnet Klingberg, se Jöns Olofsson och Anna Bergia.

Andreas Bergius (1618-1691), porträtt i sakristian. (Klicka på bilderna för att se dem större.)

När Andreas Bergius tillträdde fanns i Norrbärke en liten medeltida kyrka som var i dåligt skick, men under hans 30 år byggdes denna om och ut till en stor sockenkyrka. (Detta fortsatte med en sista etapp med sidoskeppen 1704-1724, varefter kyrkan i stort sett haft sitt nuvarande utseende.) Andreas Bergius hade alltså ansvaret för denna ombyggnad, och han bidrog också själv med inredning i sakristian. Dessutom skänkte han och hans hustru Beata Mårtensdotter en altartavla, som numera hänger i ett sidoskepp.

Altartavla skänkt 1688 av Andreas Bergius och Beata Mårtensdotter (nu i ett sidoskepp). Den latinska texten under säger ”Detta minnesmärke till Guds ära, kyrkans prydnad och sitt minne. Andreas Bergius kyrkoherde och prost Beata Mårtensdotter trogna och kärleksfulla makar. De har lämnat oss”.

Fortsättning på resan följer…

Dalaresa 2022: Grängshammar

Den 12 juni gjorde vi (med bl.a. min mamma) en rundresa från Borlänge till några platser i Dalarna där släktingar varit verksamma.

Vårt första stopp var Grängshammar, i Stora Tuna socken. Det var ett gammalt järnbruk från 1600-talet som firman Elfstrand & Co 1831 köpte 1/9 av. Firman bestod då av Olof Elfbrink (1773-1835) och Anders Petter Göransson (1789-1850) samt deras gemensamme svåger Per Elfstrand (1783-1845). Så småningom ärvde både Wilhelm Elfbrink (1813-1870) och Sofie Göransson (1817-1860) andelar; de ägde tillsammans 3/41 och deras döttrar Julia (1839-1918), Emma (1842-1910) och Anna (1844-1913) ärvde därför 1/41 var. Julias man Oskar von Otter (1835-1905) satt i styrelsen för Grängshammar (då ombildat till aktiebolag) 1874-1885 och var därefter disponent (VD) 1885-1887. Sedan tycks släkten ha sålt sina andelar. Se även artikeln Järnbruk i släkten.

Oskar von Otter (1835-1905)

Grängshammar drevs under en stor del av denna tid av Olof Forsgren (1774-1862). Han var född och uppvuxen i Älvkarleö bruk (Älvkarleby socken) där hans far var byggmästare. Älvkarleö ligger bara en halvmil från Västanå (också i Älvkarleby socken) där samtidigt den några månader äldre Olof Elfbrink växte upp på en bondgård (som hans far, liksom de flesta bönder i Västanå, arrenderade av Älvkarleö bruk). Vi vet inte om Olof F och Olof E hade någon kontakt som barn, men de fick alltså en del med varandra att göra som vuxna när Olof Elfbrink blivit framgångsrik grosshandlare i Gävle och så småningom blev kompanjon med Olof Forsgren. Olof Forsgren gick i sin fars fotspår och blev en framgångsrik byggmästare och ingenjör som byggde och förbättrade både byggnader och maskiner, främst vid många olika bruk; han arbetade bl.a. vid Forsbacka bruk 1794-1803, och byggde då även bl.a. en kvarn vid Mackmyra och en landsvägsbro över Gavleån vid Bäcks gästgivargård; senare konstruerade han och ledde han det stora bygget av Carl XII:s bro i Älvkarleby 1814-1816. Olof Forsgren talade vid denna tid med flera affärsmän om att bli kompanjoner och köpa Grängshammars bruk, som ägaren ville sälja; en av dem var Olof Elfbrink, som sade att han gärna skulle ha gjort det men att han nu nyligen köpt Mackmyra bruk och därför inte kunde köpa även Grängshammar. Till slut bildades ett bolag med flera ägare, främst i Stockholm; Olof Forsgren själv ägde 1/9 och flyttade 1816 till Grängshammar där han drev bruket till 1855, och bodde kvar till sin död 1862.

Grängshammars bruk, kolhuset

Till Grängshammar hörde också masugnen i Ulfshyttan 1 mil därifrån, som blev vårt nästa stopp. Stångjärnssmidet i Grängshyttan lades ned 1877, och återstående verksamhet flyttades till Ulfshyttan 1887 (alltså under Oskar von Otters tid i ledningen). Masugnen i Ulfshyttan var i drift till 1939 och annan verksamhet pågick där till 1968, men då var släkten sedan länge ur bilden.

Fortsättning på resan följer…

1922…

Strömsta annonseras ut. SvD 26/5 1922

Fredrik Gripensvärd (1865-1942), gift med min morfars moster Siri Fogelmarck (1868-1944), var född och uppvuxen på Strömsta säteri vid Mälaren söder om Enköping. Hans far (som också hette Fredrik Gripensvärd) hade tvingats sälja Strömsta 1881, men 1918 kunde Fredrik köpa tillbaka sitt älskade barndomshem, sedan han 1910 gift sig rikt med Siri. Fredrik hade 1915 pensionerats från sin tjänst som kapten på Dalregementet.

Men det gick inte bra på Strömsta. Fredrik var kroniskt sjuk, men tycks dessutom varit en slösare med dålig koll på ekonomin, och troligen med skulder sedan tidigare. (Han kallas ibland ”DyrGripen” inom släkten.) Våren 1922 blev det konkurs, och konkursförvaltaren annonserade ut Strömsta till försäljning 31/5.

Siris två systrar Sofi (1864-1924) och Anna (1867-1953) samt Annas man Erland Klingberg (1866-1938) griper då in, och Sofi och Erland köper tillsammans Strömsta. Det är okänt om det fanns fler budgivare, men troligen förhandlade Sofi och Erland till sig till köpet med konkursförvaltaren. (Annonsen säger att försäljningen sker ”under hand” och inte genom auktion.)

Tanken med köpet var att Fredrik och Siri skulle få bo kvar, men det fungerade inte i längden, och 1924 tvingades de flytta från Strömsta.

När Sofi dör 1924 ärvs hennes del, så småningom, av Anna, varefter Erland och Anna äger hela Strömsta. Strömsta har sedan gått vidare inom familjen, och ägs nu av Erland och Annas sonsonson Carl Klingberg.

För mer detaljer, se Fredrik Gripensvärd död i 80 år och Systrarna Fogelmarcks ekonomiska problem på 1920-talet.

Strömsta på 1870-talet

Släkten Behm

Bland mina mer avlägsna (och mindre kända) förfäder finns tre generationer av släkten Behm på 1600-talet. De är 11-13 generationer före mig, och på den tiden hade jag flera tusen förfäder. Behm har ändå intresse som de (såvitt jag vet) första av mina förfäder som var handelsmän i Gävle och bruksägare i Gästrikland; de var mer än 100 år före handelsmännen Elfstrand och Mau på 1700-talet, samt handelsmännen och bruksägarna Elfbrink och Göransson på 1800-talet, vilka alla hörde till en helt annan gren i släktträdet.

Släkten Behm har nyligen behandlats i några artiklar av Michael Lundholm, och framförallt i en artikel i Släktforskarnas årsbok 2020. Han visar bland annat att en del uppgifter i tidigare litteratur om äldre generationer och släktskap med andra släkter Behm är antingen felaktiga eller åtminstone mycket osäkra och tvivelaktiga. Se också Svenskt biografiskt lexikon.

Gävlesläkten Behms förste kände stamfar är Jonas Mikaelsson (Jon Mickelsson), som var handelsman, rådman och borgmästare i Gävle. Han är nämnd i källorna från 1613, och dog 1647. Men det finns inget belägg för att han i livstiden kallade sig, eller kallades, Behm; fast han har ibland kallats Behm efter sin död (tidigast 1649, bara två år efter sin död). Däremot hette hans söner Behm; namnet Behm är känt först hos sonen Daniel, från 1638 (medan fadern ännu levde), och togs senare även av hans bröder. Varför Daniel tog namnet är okänt.

Jag härstammar från Jonas Mikaelssons son Albrecht Behm, född ca 1620 i Gävle, död 1679 i Stockholm. Han var gift med Katarina Johansdotter (död 1672), dotter till faktorn och borgmästaren Johan Eskilsson i Söderhamn (död 1657). Albrecht Behm var bergsmästare i Öster- och Västerbergslagen 1669-1675, och han fick assessors titel 1675. Albrecht var också en stor bruksägare i Gästrikland, där han ägde Tolvfors bruk, Axmars bruk, Forsbacka bruk och Hilleviks masugn, samt hammaren i Västbyggeby, men den brann redan efter ett år, och enligt en uppgift även en kort tid Valbo masugn. Se vidare min artikel Järnbruk i släkten.

Albrecht Behm och Katarina hade 6 barn, däribland dottern Anna Margareta Behm (ca 1660-1688), gift med Peter Svedberg adlad Schönström (1644-1692), se Sveden. Jag härstammar från deras dotter Anna Catharina Schönström (1681-1717), gift med Olof Rudbeck d.y. (1660-1740).

För mer detaljer, och fler släktingar, se sidan Behm.

Fredrik Gripensvärd död i 80 år

Fredrik och Siri Gripensvärd

Idag är det 80 år sedan Fredrik Gripensvärd (1865-1942) dog, den 3/5 1942. Han var gift med min morfarsmors syster Siri Fogelmarck (1868-1944). De fick inga barn.

Fredrik föddes på Strömsta säteri söder om Enköping, vilket då ägdes av hans far som också hette Fredrik Gripensvärd (1834-1902). Fredrik hade två äldre systrar Lotten (1862-1905) och Hilda (1864-1941). Fredriks mor Hilda Gustava Spens (1836-1867) dog innan Fredrik fyllt 2 år, och fadern gifte snart om sig med sin första hustrus syster Clara Spens (1831-1884). Se vidare Fredrik Gripensvärd d.ä.

Fredrik blev officer vid Dalregementet, liksom min morfarsfar Erland Klingberg (1866-1938). De var goda vänner, och de gifte sig med systrarna Anna Fogelmarck (med Erland Klingberg, 1895) och Siri Fogelmarck (med Fredrik Gripensvärd, 1910). De två systrarna kom från en förmögen familj i Valbo, se Fogelmarck.

Fredrik Gripensvärd pensionerades från Dalregementet 1915. Han använde då sin hustrus stora arv till att 1916 köpa Herresta herrgård norr om Mariefred, som han kostade på en dyrbar renovering. Men Fredrik och Siri hade knappt flyttat dit förrän Fredriks barndomshem Strömsta bjöds ut till försäljning; Fredriks far hade tvingats sälja Strömsta 1881 och Fredrik hade nog sörjt det sedan dess. Nu kunde han inte motstå frestelsen, så 1918 sålde han Herresta och köpte Strömsta, där han också genast gjorde en dyrbar renovering.

Strömsta på 1870-talet

Tyvärr räckte inte ens Siris stora arv för dessa utgifter, och Fredrik hade troligen redan tidigare dåliga affärer. Efter bara några år gick drömmen i kras, och Fredrik och Siri gick i konkurs 1922. Strömsta räddades genom att svågern Erland Klingberg och Siris tredje syster Sofi (Fiffan) Fogelmarck köpte Strömsta; de hade kvar tillräckligt av arvet efter systrarna Fogelmarcks föräldrar, men nu nådde även de gränsen för sina tillgångar, se vidare Systrarna Fogelmarcks ekonomiska problem på 1920-talet. Fredrik och Siri fick bo kvar på Strömsta mot att de inte lade sig i gårdens skötsel, men detta fungerade inte i längden och 1924 tvingades Fredrik och Siri att lämna Strömsta. Sedan Fiffan dött 1924 ärvdes så småningom Strömsta av Erland och Anna, och ägs nu, ca 100 år senare, av deras sonsonsson Carl Klingberg.

Efter den sorgliga flytten från Strömsta hyrde Fredrik och Siri på olika herrgårdar, först Nyboholm mindre än en mil från Strömsta, senare Kortebo i Småland och därefter Graneberg vid Stjärnhof i Södermanland. Från 1932, då deras ekonomi försämrades ännu mer, bodde de i lägenhet i Malmköping.

Förutom de ekonomiska bekymren så var Fredrik sjuk; han led av syfilis som han ådragit sig i ungdomen. Vi vet inte om sjukdomen hade brutit ut redan innan han gifte sig 1910, men åtminstone från 1911 var han sängliggande stora delar av tiden.

Fredrik fick under sin tid som officer Svärdsorden, samt de tyska ordnarna Albrecht Björnens orden (från Anhalt, 1889) och Sachsen-Ernestinska husorden (från Sachsen, 1892); de senare gissningsvis i samband med militära besök, antingen av honom i Tyskland eller av tyska militärer på Dalregementet.

Gripensvärd var en adlig ätt, och Fredrik Gripensvärd var den sista mannen i ätten, som alltså dog ut på svärdssidan med honom. På spinnsidan levde Fredriks två kvinnliga sysslingbarn Ada och Ida ända till 1967 resp. 1974, men de var gifta Schuberth och Jungner. Den sista som bar namnet Gripensvärd var Fredriks änka Siri Gripensvärd född Fogelmarck (1868-1944).

Fredrik Gripensvärds ordensminiatyrer

Axel Nordlander död i 60 år

Idag är det 60 år sedan Axel Nordlander (1879-1962) dog den 30/4 1962. Axel var kusin till min morfar; han var son till brukspatron Harald Nordlander (1853-1920) på Hagge (vid Smedjebacken) och hans hustru Sigrid, född Klingberg (1858-1914); Sigrid var syster till min morfarsfar Erland Klingberg (1866-1938).

Axel Nordlander var officer, ryttmästare vid Skånska Husarregementet i Helsingborg. Han var också fältflygare. Han deltog framgångsrikt i ryttartävlingar, och vann bl.a. guld i fälttävlan vid OS i Stockholm 1912. Han flög också ballong, bl.a. över Östersjön från Stockholm till nuvarande Lettland, då i Ryssland, 1910. och han åkte bobsleigh, och satte banrekord i Åre 1912.

Han verkar ha varit lite av en äventyrare, och han gick i konkurs och var ett tag omyndigförklarad.

Axel Nordlander var gift 3 gånger och fick ett barn: Mary (1918-2007).

Läs mer på sidan Axel Nordlander.

Axel Nordlander på Lady Artist vid OS 1912.
Axel Nordlander på Lady Artist vid OS 1912.

Gerda Serrander f. Lyman 140 år

Gerda Serrander född Lyman (1882-1965)

Idag är det 140 år sedan min mormorsmor Gerda Serrander, f. Lyman, föddes.

Gerda föddes 27/2 1882 i Sundsvall, som dotter till manufakturhandlaren Gustaf Leonard Lyman (1848-1937) och hans maka Carolina f. Boström (1856-1936); Gerda var näst äldst av 8 barn. 1886 flyttade familjen till Gävle, där Gerda växte upp; fadern hade där en stor klädaffär Andreén & C:o vid Rådhustorget i Gävle. 1902 går affären i konkurs, och familjen flyttar tillbaka till Sundsvall.

Två år senare (19/11 1904) gifter sig Gerda med löjtnant (senare kapten) Torsten Serrander (1875-1940); Torsten bor i Gävle, så Gerda flyttar tillbaka dit. (Lysningarna var i Sundsvall, där Gerda alltså bodde tills hon gifte sig, men vigseln var i Stockholm, av för oss okänd anledning.) Torsten var förutom officer på Hälsinge regemente i Gävle även ekonomichef 1897-1936 på familjens tidning Norrlands-Posten, där hans bror Ernst (1893-1941) var chefredaktör och systern Maggie (1880-1969) var kontorschef.

Gerda och Torsten bor sedan på flera olika platser i Gävle, bl.a. i Villastaden och på Valbogatan, se Gävle och släkten, del II. Gerda och Torsten får tre döttrar: Eva (1905-2002), Sara (1908-1969) och Ulla (1910-2003). Eva var född juldagen 1905 och Sara julafton 1908; det sägs att barnmorskan tyckte familjen var jobbig.

Gerda och Torsten flyttar 1937 till Stockholm, där Torsten arbetade för Svenska tidningsutgivarföreningen. De bodde på Snoilskyvägen 38 i Fredhäll, längst västerut på Kungsholmen. Torsten dör redan 1940, och Gerda flyttar då tvärs över Tranebergssundet till Alvik i Bromma, där hon bor till sin död 1965 på Elvinggården, ett då nybyggt kollektivhus för ensamstående, bildade kvinnor. (Se dokumentärfilmen Huset om Elvinggården idag.)

Bland Gerdas umgänge i Stockholm fanns bland annat Birger Nerman, se Nobelpris.

Gerda plockade gärna svamp. Men hon var försiktig, och lämnade en bit på ett papper, så att man skulle kunna kontrollera den i efterhand om hon blev sjuk.

Jag minns Gerda väl från min barndom, och jag tyckte då att hon var väldigt gammal – hon blev 83 år.

Gerda med döttrarna Eva och Sara