Hösten 2025 hittades en stor medeltida silverskatt vid Hörningsholm nära Södertälje. Både jag och Sofie läste artiklar om detta och upptäckte båda att det i förbifarten nämndes en silverskatt från Mackmyra som ingen utav oss kände till. Detta var vi därför tvungna att ta reda på mer om under julhelgerna!

Vi upptäckte då att det 1921 och 1930 hittades en medeltida silverskatt med drygt 250 silvermynt från 1100-talet i Mackmyra, på det som då var Mackmyra Sulfits mark vid det lokstall som ännu finns kvar nära allén som leder till herrgården. (Se karta på Riksantikvarieämbetets Fornsök.) Myntskatten hade grävts ner omkring år 1200, i två delar under varsin sten med ett par meter emellan. 1921 hittades den första delen med 111 mynt då man schaktade man för att bygga en lastkaj, och 1930 hittade man 148 mynt till när man schaktade bort samma lastkaj.

Fyndet är väldigt intressant för mynthistoriker eftersom mynt från 1100-talet är väldigt ovanliga. De flesta av mynten visar Knut Eriksson (kung 1167-1196), och har många olika utseenden; några av dem inte kända från andra fynd. Två av mynten är så kallade borgmynt som istället avbildar en borg, motivet på dessa är inte känt från några andra mynt.

Myntfyndet måste rimligtvis ha väckt stor uppmärksamhet i familjen när det skedde. Även om fyndet gjordes på Sulfitens mark så var ju Erland Klingberg (1866-1838) huvudägare och VD, och han bör väl ha gått dit och tittat på platsen. Och den 16-årige Carl måste väl ha varit nyfiken? Men konstigt nog tycks man senare inte ha talat mycket i familjen om silverskatten; för oss var det en stor överraskning när vi hörde talas om den i höstas och jag kan inte minnas att varken Carl eller Sara någonsin talade om den. Av de släktingar som jag frågade var det bara Eva som kände till silverskatten. Är det någon släkting som har hört om den här silverskatten?

Mer information finns på sidan Silverskatten i Mackmyra.

Elfbrinkska gravkoret i Gävle invigdes 1842. Det byggdes efter Olof Elfbrinks död 1835 av hans änka Ulla, född Elfstrand, och två av hennes syskon Pehr Elfstrand och Marie Göransson, född Elfstrand; Marie var gift med Anders Petter Göransson som var kompanjon med Olof Elfbrink och Pehr Elfstrand. Gravkorets källare består av tre gravvalv, ett för var och en av de tre ursprungsfamiljerna Elfbrink, Elfstrand och Göransson, och hittills har sammanlagt ca 80 ättlingar till dem begravts där.
(Se vidare sidan Elfbrinkska gravkoret.)

Men gravkoret har också en övervåning, med ett gravkapell. Kapellet skänktes redan 1850 till Gävle församling. Jag fick för några dagar sedan e-post från Ami Dahlblom, komminister i Gävle, som undrade om altartavlan där. Jag visste tyvärr ingenting, men hon frågade också museipedagog/intendent Ingela Broström på Länsmuseet i Gävle som visste desto mer:

Altartavlan målades 1847 av Nils Blommér (1816-1853) som var en de mer kända konstnärerna på sin tid. Han dog av lunginflammation sex år senare, bara 36 år gammal. Se vidare t.ex. Wikipediasidan Nils Blommér, som också visar ett antal andra (kanske mer kända) målningar av honom.

Altarmålningen i Elfbrinkska gravkoret föreställer Kristi uppståndelse. I Matteusevangeliet 27:64–66 beordrar Pilatus att graven ska vaktas, och eftersom han var romersk ståthållare är det ju naturligt att vakten framställs som en romersk soldat. I Matt. 28:4 framgår att väktarna var flera: ”Och väktarna skälvde av förskräckelse för honom och blevo såsom döda.” Blommér har gjort det mesta av den dramatiken genom att låta den ene av väktarna bli så förfärad att han tappat sin hjälm, som ligger till höger om hans huvud.

Under en semester i Skåne i sommar besökte vi Malmöhus slott i Malmö. En utställning där behandlade bland annat Skånska kriget 1675-79, och vi tänkte då på vår släkting fältmarskalken Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677, vanligen kallad Helmfelt) som spelade en viktig roll i detta krig. Kriget stod mellan Sverige och Danmark, med Frankrike, Brandenburg, Nederländerna m.fl. också inblandade på olika sidor. Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän hade blivit svenska i freden i Roskilde 1658, men nu försökte Danmark ta tillbaka områdena. Danmark lyckades också 1676 att erövra hela Skåne utom Malmö som belägrades; ett försök att storma Malmö i juni 1677 misslyckades. Men Sverige gick till motanfall. Armén leddes av Karl XI som hade utsett Helmfelt till högste befälhavare under sig, och de återtog Skåne med segrarna i slagen vid Halmstad och Lund 1676 och Landskrona 14 juli 1677. Helmfelt själv fick dock inte njuta av segern; han stupade i slaget vid Landskrona.

Helmfelts 8 barn hade alla dött unga före honom, utan egna barn. Men Helmfelts syster Anna Grundel (död 1704) var min morfars farfars morfars farfars mor. Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (död 1686) testamenterade pengar till stipendier till studenter vid Uppsala universitet, delvis till släktingar till honom eller henne, det s.k. Helmfeltska stipendiet. Flera släktingar Klingberg i tidigare generationer, liksom min dotter (men inte jag själv), har innehaft stipendiet när de var studenter.

Se vidare sidan Pfeiff, Grundel och Helmfelt och Svenskt biografiskt lexikon. Se även Helmfelt på teatern.

Den 9 mars 2025 samlades släkten i Uppsala för att hedra hundraårsminnet av anmodern Sophie Klingberg, född Baalack, (1832-1925) som dog den 10 mars 1925. Hon var sedan 11 år änka efter Erland Theodor Klingberg (1821-1914), och hon blev liksom han 92 år gammal.

26 ättlingar och ingifta samlades vid Sophies och Erlands grav på Gamla kyrkogården i Uppsala, där en krans lades. Därefter fortsatte släktträffen på Katedralkaféet. Erland och Sophie hade 9 barn; av dessa representerades dottern Marie-Louise (1860-1928), gift Müntzing, av två barnbarnsbarn, medan övriga deltagare härstammar från sonen Erland Klingberg (1866-1938). Se foton nedan. Dessutom deltog via Internet en av de nu levande i släkten Baalack, och alltså släkting till Sophie och oss, som var utomlands och inte hade möjlighet att närvara fysiskt.

Mer om Sophie och Erland och deras familj kan läsas på sidan Erland Theodor Klingberg (1821-1914) och Sophie Baalack (1832-1925) och i den längre texten Erland Theodor Klingberg och Sophie Baalack (17 sidor, sammanställd till hundraårsminnet av Erland Theodor Klingbergs död 1914) samt Sophie Klingberg dagbok 1908-1922. Se också sidan Baalack och speciellt avsnittet där om Sophie och hennes familj. En kartläggning av hela släkten Baalack finns i skriften Släkten Baalack (73 sidor); en kortare version med bara vår gren finns i Släkten Baalack (Carl Fredriks gren) (22 sidor).

Kransnedläggning på Sophies grav av ättlingarna Sofie och Sofie.

Bilder på deltagarna generationsvis (räknat från Sophie Klingberg som generation 0):

Sophie Klingberg, född Baalack (1832-1925)

För hundra år sedan, den 10 mars 1925, dog min morfars farmor Sophie Klingberg, född Baalack (1832-1925). Hon var sedan 11 år änka efter Erland Theodor Klingberg (1821-1914), och hon blev liksom han 92 år gammal.

Sophie var född 26/8 1832 i Munktorps socken i Västmanland, som äldsta barn till Carl Gustaf Baalack (1800-1848) och Amalia Flodin (1808-1885). Familjen flyttade 1838 till Västergötland där de bodde i Tidaholmstrakten. 1854 gifte hon sig där med Erland Theodor, och 5 år senare flyttade de till Hällefors (Västmanland) och senare Gustavsström (Värmland). Efter Erland Theodors pensionering flyttade Sophie och Erland 1886 till Uppsala, och de ligger begravda på Uppsala gamla kyrkogård.

Sophie och Erland fick 9 barn, vilka (ovanligt nog för den tiden) alla blev vuxna; de flesta fick egna barn, och Sofie och Erland har ett stort antal nu levande ättlingar. Många av dessa hedrar Sophies minne med en sammankomst vid hennes grav idag.

Mer om Erland Theodor och Sofie och deras 9 barn kan läsas på sidan Erland Theodor Klingberg (1821-1914) och Sophie Baalack (1832-1925) och i den längre texten Erland Theodor Klingberg och Sophie Baalack (17 sidor, sammanställd till hundraårsminnet av Erland Theodor Klingbergs död 1914). Sophie skrev dagböcker; de flesta brände hon, men de senaste är bevarade, och finns renskrivna på Sophie Klingberg dagbok 1908-1922.

Släkten Baalack kom till Sverige med Sophies farfars farfar Anders Fredrik Baalack (ca 1683-1753) som kom från Vorpommern i norra Tyskland, då svenskt område. Han tog värvning i ett svenskt regemente där och var sedan svensk officer under det stora nordiska kriget; efter att ha varit dansk krigsfånge kom han till Sverige 1714 och blev kapten vid Älvsborgs regemente i Västergötland. Inget är känt om hans bakgrund. Familjetraditionen säger att släkten är polsk adel, men jag har inte hittat något som bekräftar detta.

En gren av släkten Baalack lever vidare i Sverige idag.

Läs mer om Sophies föräldrar och syskon, och om Anders Fredrik Baalack och generationerna däremellan, på sidan Baalack och speciellt avsnittet där om Sophie och hennes familj. En fullständig(?) kartläggning av hela släkten Baalack finns i skriften Släkten Baalack (73 sidor); en kortare version med bara vår gren finns i Släkten Baalack (Carl Fredriks gren) (22 sidor).

På juldagen åt vi kalkon (enligt engelsk tradition) och jag kom då att tänka på en historia om ett kalkonrecept som berör släkten.
Såvitt jag minns var det så här.

Min morbror Rolf Klingberg var under ett antal år VD för Kronfågel, som föder upp och säljer kyckling mm. En gång under denna tid, troligen 1977, utlyste Kronfågel, som en del av en reklamkampanj för kalkon, en tävling om bästa kalkonrecept. Mamma såg detta, och tyckte det skulle vara roligt att delta. Hon brukade inte steka kalkon och hade inget speciellt kalkonrecept, men hon tittade i sina kokböcker och med sin matlagningsvana skrev hon ihop ett recept. Pappa bidrog också genom att säga att kalkonen skulle penslas med apelsinlikör. Men eftersom hennes bror var VD tyckte mamma att det inte skulle se så bra ut om hon vunne, så hon skrev min bror Tomas namn på receptet och skickade in det. (Tomas bodde då ännu hemma.)

Några veckor senare ringde Rolf till mamma, och sade att han tittat på resultatet av deras pristävling och sett att Tomas vunnit tredje pris!
Han förstod naturligtvis sammanhanget. Men han trodde inte att tävlingsjuryn hade provat att laga till receptet, och det hade ju inte mamma heller. Dessutom hade mamma inte sparat receptet, så hon var tvungen att be Rolf om en kopia. Men sedan lagade hon till kalkon efter sitt eget recept då och då under många år.

Jag minns inte vad Tomas fick för pris; kanske en kalkon?

Nu är det länge sedan mamma, eller någon annan av oss, använde hennes recept. Men för den som är sugen att prova finns en kopia här:

Min mormor Sara var född Serrander. Släkten Serranders förste kända stamfar var snickaren Erik Svensson Serrander (1666-1741) i torpet Sågstugan vid Grinda herrgård i Lilla Malma socken utanför Malmköping i Södermanland; enligt traditionen tog han namnet Serrander från torpets namn (såg = Serra på latin). Jag antar att Erik Serrander själv inte var hemma på latin, och jag misstänker att kyrkoherden hjälpte till med namnet.

Sågstugan finns kvar än idag, och för några veckor sedan hälsade min kusin Anna på där. Nuvarande hyresgäst berättade för henne att 2-3 st Serrander har kommit och tittat under hans tid. Här är några bilder från Anna på Sågstugan idag.

Min mammas kusin Wilhelm Klingberg (född 1945, son till Wilhelm Klingberg, 1902-1994) har skrivit ned minnen från några besök han gjorde som barn hos sin farbror Carl Klingberg med familj på Mackmyra. Se Wilhem Klingbergs Mackmyra-minnen.

är det 99 år sedan min morfars farmor Sophie Klingberg född Baalack dog. Om ett år, när det gått 100 år sedan hennes död, planerar vi att högtidlighålla minnet av henne med ett besök vid hennes och hennes man Erland Theodor Klingbergs grav här i Uppsala, följt av eftermiddagsfika hemma hos oss.
Av praktiska skäl planerar vi detta till söndag 9/3 2025.

Alla släktingar är inbjudna.
Närmare detaljer kommer nästa år, men ni kan redan nu reservera 9/3 2025.

Svante

föddes Anna Elfbrink, den yngsta av Wilhelm Elfbrink och Sofie Göranssons tre döttrar; hon var lillasyster till Julia (1839-1918, gift med Oskar von Otter) och Emma (1844-1910, gift med Wilhelm Fogelmarck). Anna gifte sig 1865 med Christian Lundeberg (1842-1911), vars far August Lundeberg (1810-1885) var disponent på Forsbacka bruk, ett järnbruk bara 5 km uppströms från Annas far Wilhelm Elfbrinks bruk Mackmyra. Efter bröllopet flyttar de nygifta till Oslättfors bruk (ca 2 mil norr om Forsbacka), som ägdes av August och som Christian fick förvalta åt honom.

1870 köpte August och Christian Lundeberg tillsammans med Annas pappa Wilhelm Elfbrink Forsbacka bruk av arvingarna till Forsbackas tidigare ägare (af Nordin). Wilhelm Elfbrink dog samma år, och arvet skiftades sedan så att Anna och Christian Lundeberg fick Forsbacka, medan Annas syster Emma och hennes man Wilhelm Fogelmarck fick Mackmyra, men att de två systrarna och deras män (som i dåtidens samhälle sågs som ägarna) ägde båda bruken gemensamt, och bruken drevs sedan gemensamt till 1898. 1872 flyttar Christan och Anna till den Stora Herrgården på Forsbacka där de sedan bor större delen av livet, medan Christians föräldrar bor kvar i Lilla Herrgården.

Anna fick sammanlagt 6 barn, varav en dotter dog späd. De hade dessutom som fosterbarn Christians kusin Arthur (1860-1927) som blev föräldralös 1866. Även Christians föräldrar hade föräldralösa släktingar som fosterbarn, så det fanns många barn i de två herrgårdarna. Dessutom var det nära till Mackmyra där Annas syster Emma bodde med sin familj, och familjerna umgicks mycket och var ofta hos varandra på middagar och andra fester på 1870- och 1880-talet.

Christian Lundeberg engagerade sig politiskt och var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död. Även om detta då inte var ett heltidsarbete, så kom han och Anna att tillbringa mer och mer tid i Stockholm, och de hade en stor våning där också. Vi vet från brev att Annas systerdöttrar Anna och Siri Fogelmarck besökte dem i Stockholm. Christians största insats var när han 1905 blev statsminister sedan Norge förklarat unionen med Sverige upplöst; Christian ledde sedan förhandlingarna i Karlstad med den norske statsministern som slutade med en fredlig uppgörelse.

Familjen sålde Forsbacka bruk 1907, varefter Anna och Christian definitivt flyttade till Stockholm, där de dog några år senare, 1913 resp. 1911.