4 januari 1844, för 180 år sedan….

föddes Anna Elfbrink, den yngsta av Wilhelm Elfbrink och Sofie Göranssons tre döttrar; hon var lillasyster till Julia (1839-1918, gift med Oskar von Otter) och Emma (1844-1910, gift med Wilhelm Fogelmarck). Anna gifte sig 1865 med Christian Lundeberg (1842-1911), vars far August Lundeberg (1810-1885) var disponent på Forsbacka bruk, ett järnbruk bara 5 km uppströms från Annas far Wilhelm Elfbrinks bruk Mackmyra. Efter bröllopet flyttar de nygifta till Oslättfors bruk (ca 2 mil norr om Forsbacka), som ägdes av August och som Christian fick förvalta åt honom.

1870 köpte August och Christian Lundeberg tillsammans med Annas pappa Wilhelm Elfbrink Forsbacka bruk av arvingarna till Forsbackas tidigare ägare (af Nordin). Wilhelm Elfbrink dog samma år, och arvet skiftades sedan så att Anna och Christian Lundeberg fick Forsbacka, medan Annas syster Emma och hennes man Wilhelm Fogelmarck fick Mackmyra, men att de två systrarna och deras män (som i dåtidens samhälle sågs som ägarna) ägde båda bruken gemensamt, och bruken drevs sedan gemensamt till 1898. 1872 flyttar Christan och Anna till den Stora Herrgården på Forsbacka där de sedan bor större delen av livet, medan Christians föräldrar bor kvar i Lilla Herrgården.

Anna fick sammanlagt 6 barn, varav en dotter dog späd. De hade dessutom som fosterbarn Christians kusin Arthur (1860-1927) som blev föräldralös 1866. Även Christians föräldrar hade föräldralösa släktingar som fosterbarn, så det fanns många barn i de två herrgårdarna. Dessutom var det nära till Mackmyra där Annas syster Emma bodde med sin familj, och familjerna umgicks mycket och var ofta hos varandra på middagar och andra fester på 1870- och 1880-talet.

Christian Lundeberg engagerade sig politiskt och var riksdagsman i första kammaren från 1886 till sin död. Även om detta då inte var ett heltidsarbete, så kom han och Anna att tillbringa mer och mer tid i Stockholm, och de hade en stor våning där också. Vi vet från brev att Annas systerdöttrar Anna och Siri Fogelmarck besökte dem i Stockholm. Christians största insats var när han 1905 blev statsminister sedan Norge förklarat unionen med Sverige upplöst; Christian ledde sedan förhandlingarna i Karlstad med den norske statsministern som slutade med en fredlig uppgörelse.

Familjen sålde Forsbacka bruk 1907, varefter Anna och Christian definitivt flyttade till Stockholm, där de dog några år senare, 1913 resp. 1911.

Anna och Christian Lundeberg.

Olof Elfbrink 250 år

Den 30 september 2023 träffades ett tjugotal ättlingar i sjätte, sjunde och åttonde led i Älvkarleby för att ihågkomma Olof Elfbrink på hans 250 årsdag.

Vi samlades vid Älvkarleby kyrka, där Svante gav en introduktion till Olof Elfbrink, varefter lunch på restaurang Kungsådran på Laxön vidtog. Till kaffet berättade Svante kunnigt om Olofs bakgrund i Älvkarleby och hans tid i Gävle. Efter släktfotografering, åkte vi förbi Västanå och den plats där Olofs föräldrars bondgård legat.

I Gävle visade Svante runt på de platser släktens gårdar legat, tyvärr alla nedbrunna i den stora stadsbranden 1869. På kyrkogården gick vi sedan till Elfbrinska gravkoret, där vi gick ner i kryptan; många av de närvarande hade familjemedlemmars gravurnor där. Vi lade vita liljor på altaret och sjöng tillsammans ”Härlig är jorden”.

Vi avslutade dagen med medhavt fika nere vid ån i parken mitt emot Vall, där som barn Svantes morfars mor och hennes syskon med föräldrar bodde på 1800-talet.

Se mer på sidan 250 år sedan Olof Elfbrink föddes.

Kommer månne någon av oss vara ihågkommen om 250 år?

Värmlandsresa 2023: By kyrkogård

Strax utanför Säffle ligger By kyrkogård. Säffle tillhörde ursprungligen By församling, och på kyrkogården ligger flera släktingar begravda, bland annat min farfars föräldrar Albin Janson (1875-1952) och Kristina, f. Johannesdotter (1868-1932), liksom min farmors föräldrar August Andersson (1880-1918) och Oktavia, f. Löfgren (1885-1957).

Albin Janson, familjegrav. By kyrkogård

Värmlandsresa 2023: Olof Trätäljas hög

I Säffle såg, och besteg, vi ”Olof Trätäljas hög”, en gravhög som sedan 1700-talet har utpekats som grav för Olof Trätälja. Det är visserligen högst osäkert om han har existerat, men enligt Snorre Sturlasons historiska verk Ynglingasagan (skriven på 1200-talet) tillhörde han Ynglingaätten där en lång rad förfäder varit kungar i Gamla Uppsala. När hans far Ingjald Illråde besegrades flydde Olof med anhängare till Värmland, där han röjde mark (vilket gav honom tillnamnet Trätälja) och grundade ett eget rike. Enligt Ynglingasagan i kombination med andra osäkra uppgifter var han en av mina förfäder på mammas sida, se Ynglingaätten.

Olov Trätäljas hög i Säffle

Värmlandsresa 2023: Säffle

Min pappa Bo Janson (1933-2004) var född i Säffle, liksom hans föräldrar Gösta Janson (1907-1979) och Karin, f. Andersson (1911-1990). Säffle växte till och blev en tätort under andra halvan av 1800-talet, och av mina farföräldrars föräldrar var bara farmorsmor själv född i Säffle; de andra (liksom hennes föräldrar) flyttade till Säffle från olika delar av Värmland i slutet av 1800-talet. Se sidan Janson mm i Värmland översikt för dem och deras förfäder.

Den viktigaste industrin i Säffle var Billerud, ett pappersbruk som tillverkade pappersmassa med sulfitmetoden från 1884 till 2021, då tillverkningen av pappersmassa lades ned. Farmorsfar August Andersson (1880-1918) var byggmästare och arbetade både åt Billerud och som egen företagare; han byggde bland annat Billeruds huvudkontor. Farfarsfar Albin Janson (1875-1952) var vanlig arbetare i Billeruds sulfitfabrik. Farfar Gösta Janson fick som 14-åring jobb som springpojke åt högsta chefen på Billerud, disponent Storjohann, och avancerade så småningom till kamrer; han och familjen flyttade 1943 från Säffle till Grums (fortfarande åt Billerud) och sedan 1946 till Gävle.

I Säffle tittade vi på några platser där familjen bott och verkat, bland annat dessa:

Billeruds gamla huvudkontor, byggt 1918 av farmorsfar, och där farfar arbetade från 1922.
Hålvägen 4, där pappa bodde som barn 1936-1941.

Värmlandsresa 2023: Karlstad

I juli 2023 reste vi till Värmland i några dagar, och gjorde bland annat besök på några platser där släktingar bott eller varit verksamma. Främst på min pappa Bo Jansons sida; han var född i Säffle. Men vi började i Karlstad, som var platsen för släktens stora insats i storpolitiken 1905.

Den som stod för insatsen var Christian Lundeberg (1842-1911), som var gift med Anna Elfbrink (1944-1913). Han var alltså ingift morbror till min morfarsmor Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Klingberg (1866-1938). Christian Lundeberg hade mycket nära kontakt med sin svåger Wilhelm Fogelmarck (1835-1893) och de ägde Mackmyra bruk och Forsbacka bruk (som egentligen deras fruar hade ärvt) tillsammans till 1898 (efter Wilhelms död). De startade också tillsammans Mackmyra Sulfit AB, som 1905 drevs av Christian Lundeberg och Erland Klingberg tillsammans med fabrikens disponent, med ett antal andra släktingar som delägare.

Christian Lundeberg var förutom brukspatron även riksdagsman i första kammaren från 1886, och han blev ledande inom högern där. Norge var sedan 1814 i union med Sverige, med gemensam kung men egen regering och egen riksdag (Stortinget). Men i Norge växte strävan till självständighet, och till slut förklarade Stortinget den 7 juni 1905 att unionen med Sverige var upplöst. Detta var inte populärt i Sverige, men åsikterna om vad som skulle göras varierade från krig till glatt accepterande. I riksdagen ansågs kung Oscar II och regeringen för passiva, och ett särskilt riksdagsutskott tillsattes med Christian Lundeberg som ordförande. Efter fyra veckor kom utskottet med ett förslag som gick ut på att godkänna unionsupplösningen om Norge gick med på en rad villkor. Förslaget antogs enhälligt av riksdagen, och kungen utnämnde den 2 augusti 1905 Christian Lundeberg till statsminister för en samlingsregering för att genomföra unionsupplösningen.

Det blev förhandlingar med Norge, och de skedde i Karlstad, mitt emellan Stockholm och Oslo. De två statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen med några få andra delegater förhandlade på Frimurarlogen vid Stora torget i Karlstad från den 31 augusti till 23 september 1905, då de lyckades komma överens om en fredlig upplösning av unionen.

Efter detta kraftprov hade Christian Lundeberg gjort sin största insats; han avgick som statsminister den 7 november 1905. Han hade de återstående åren till sin död 1911 åtskilliga uppdrag i riksdagen, bl.a. som talman i första kammaren, men var inte längre lika betydande.

Vi tittade i Karlstad naturligtvis på Frimurarlogen (utifrån), liksom på det fredsmonument som senare rests utanför på Stora torget. Vi såg också en liten utställning om förhandlingarna som en del av utställningen om Värmlands historia på Värmlands museum.

Unionsupplösningen på Värmlands museum. De två statsministrarna Christian Lundeberg och Christian Michelsen i centrum av fotot. Penna och bläckhorn mm från förhandlingarna.
Frimurarlogen i Karlstad – platsen för förhandlingarna 1905
Plakett vid dörren till Frimurarlogen.
”Unionsförhandlingarna mellan Sverige och Norge höllos här 1905”
Fredsmonumentet på Stora torget i Karlstad

Ulla Klingberg

Blommor till minne av Ulla idag, på hennes farföräldrars grav.

Idag, den 8 juli 2023, ihågkommer vi hundraårsdagen av Ulla Klingbergs bortgång. Hon blev bara 22 år gammal!

Ulla föddes i Gula villan på Mackmyra 1901. Hon var dotter till Erland Theodor Klingberg, kapten vid Dalregementet, och Anna Fogelmarck. Hon hade två äldre bröder, Axel och Erland, och två yngre bröder, Wilhelm och Carl. Familjen bodde i Falun och sedan Gävle vintertid och sommartid på Mackmyra.

Efter avslutat skolgång 1918 bodde hon tidvis i Stockholm; det blev en kurs i sömnad och en i hushållsarbete – en för tiden typisk utbildning för en bättre bemedlad flicka i väntan på äktenskap och barn.

Men Ulla kunde också sjunga, och i Stockholm tog hon lektioner i sång för Dramatens sångpedogog Karl Nygren. Han föreslog att hon skulle bli operasångerska. Kanske var det den drömmen, tillsammans med en längtan ut och bort, som förde henne till Paris våren 1921.

I Paris bor hon på pensionat, träffar andra svenska flickor på besök i staden, roar sig med teater, museer och lite dans, köper nya (moderna) kläder och en kamera, tar sånglektioner och umgås i konstnärskretsar. Så mycket med fransklektionerna blir det ju inte, det finns så mycket annat roligt att göra!

I de bevarade breven till mamman, och mammans till Ulla, kan man läsa om Ullas drömmar bortom giftermål. När hon kommer hem till hösten skall hon flytta till Stockholm och hitta sig ett arbete! Det är nya tider nu och hon vill inte det som mamma vill!

Mamma Anna anar oråd och får med Ulla på en familjesemester i Schweiz under sommaren 1921, och där insjuknar Ulla i vad som skall visa sig vara tarmtuberkulos. Efter två års sjukdom avlider hon sommaren 1923.

Vad månne det ha blivit av Ulla hade hon fått leva? Kanske operasångerska? Kanske gift med barn? Man verkar inte ha talat så mycket om henne i familjen. Sorgen att mista en dotter och syster så ung var nog för svårt.

Ulla är begravd i Elfbrinkska gravkoret i Gävle. Vi gick idag till hennes farföräldrars grav i Uppsala för att hedra henne.

Ulla Klingberg (1901-1923)

Studentexamen 1953

Den 11 maj 1953, för sjuttio år sedan, vad det dags för den 19-åriga Ulla Klingberg att ta studenten i Gävle.

Det var en strålande vacker vårdag då fjorton manliga och två kvinnliga nybakade studenter marscherade till regementsmusik ner till Rådhustorget, där hennes far och farbror bar henne i ”gullstol” till bilen mot firande på Mackmyra.

På Mackmyra väntade släkt och grannar, sammanlagt ett femtiotal gäster, som deltog i ett ”kafferep”. Ett flertal visor sjöngs av familjemedlemmar. Efteråt var det middag för familj och släkt.

Allt detta kan man läsa i ett brev från Ullas farbror Erland Klingberg till en av sina bröder dagen efter. Det blev en ögonblicksbild av ett studentfirande, som på många sätt liknar dagens, men också skiljer sig åt. Idag brukar de nya studenterna försvinna ut till eget firande med vänner när kalasandet med familj och släkt är avklarat.

Farbror Erland noterar förtjust att det på kvällskvisten vid 11-tiden kom en bil utkörandes till Mackmyra med den ävenledes nybakade studenten Bo Janson. Han bjöds på kaffe och sedan åkte han och Ulla till hans föräldrar. Farbror Erland noterar att det inte verkar finnas någon officiell förklaring i form av en förlovning – ingen av dem bär ringar – men tycker att diskretion gäller och till dess konstatera att ”Ulla är Jansons frestelse”.

Foto i tidningsartikeln nedan togs denna dag av Ulla och Bo, där de står bredvid varandra bland de andra studenterna på läroverkets trappa. Drygt ett år senare var de gifta.

Arbetarbladet 29/6 2013. (Klicka på bilden för att få den större.)

Olof Rudbeck

I fredags var vi på Uppsala stadsteater och såg en kabaré om Olof Rudbeck. Det var mycket roligt. Fritt efter verkligheten, närmast ett spex med verklighetsbakgrund. Se trailer.

Olof Rudbeck är ju en av våra avlägsna förfäder, se Olof Rudbeck. Jag minns att min mormor Sara Klingberg (född Serrander) talade om att Olof Rudbeck var hennes förfader, och hon var uppenbarligen stolt över det. Jag har långt senare förstått att hon nog var glad över att ha en berömd anfader själv, när hon bodde på Mackmyra där mycket handlade om hennes mans förfäder Fogelmarck och Elfbrink.

Olof Rudbeck var i verkliga livet en gigant vid Uppsala universitet på 1600-talet, både vetenskapligt och mer praktiskt. Han upptäckte lymfsystemet, anlade en botanisk trädgård (som Linné fick hand om och gjorde känd på 1700-talet), studerade en komet, lät bygga Gustavianum med den anatomiska teatern, lät bygga en vattenledning, ordnade båttrafik till Stockholm, m.m.

Men de sista 30 åren av sitt liv ägnade han framförallt åt sin stora bok Atlantica, där han helt spårade ur och med en blandning av snille, galenskap och fantasi ”bevisade” att Sveriges historia går tillbaka till strax efter syndafloden, och att mycket av den antika grekiska och romerska civilisationen egentligen härstammade från Sverige; den mytiska ön Atlantis som Platon beskrev var i själva verket Sverige, med Uppsala som huvudstad, och härifrån hade bl.a. trojaner, skyter och goter utvandrat.

Se vidare Svenskt biografiskt lexikon.

Sammanfattningsvis passar Runebergs ord om Lotta Svärd (ur Fänrik Ståls sägner) bra även på Olof Rudbeck:
”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.”
Vi fick oss i alla fall många skratt i fredags.

Hélène Ångström död i 80 år

Idag, nyårsdagen, är det 80 år sedan Hélène Ångström dog den 1/1 1943, 93 år gammal. Hon är begravd med sin man Knut här på Uppsala gamla kyrkogård, och vi har idag varit där och lagt en blomma på graven.

Hélène var född Pilo; hennes pappa var kommissionslantmätare. Hon föddes i Uppsala, där två morbröder var professorer liksom tidigare morfar, och flyttade till Visby när hon var 12 år. Hon utbildade sig till telegrafist, och arbetade några år som det. 1872 blev hon istället guvernant hos brukspatron Wilhelm Fogelmarck och hans hustru Emma Elfbrink på Vall och Mackmyra utanför Gävle, åt deras döttrar Sofi (1864-1924), Anna (1867-1953) och Siri (1868-1944) Fogelmarck. Hélène stannade hos dem i 13 år och blev som en medlem i familjen.

1885 lämnar Hélène familjen Fogelmarck och flyttar till Stockholm för att året därpå gifta sig med Knut Ångström (1857-1910), som hon träffat i Strömstad ett par år tidigare på en resa med Sofi Fogelmarck. Knut blir senare professor i fysik i Uppsala, men dör rätt ung. De får fyra barn.

Hélène fortsätter hela livet att ha nära kontakt med systrarna Fogelmarck, och ännu på 1930-talet besökte hon regelbundet Anna på Mackmyra, troligen en eller ett par veckor varje sommar.

Hélène var uppenbarligen högt begåvad, kunnig i många ämnen och bildad, fast hon inte hade någon högre utbildning. Som guvernant lärde hon Anna Fogelmarck så mycket att Anna kunde ta studenten på Wallinska flickskolan i Stockholm efter ett halvårs kompletterande studier där. Hélène talade tyska, franska, engelska och lite italienska; hon läste både romaner och andra böcker på dessa språk och hon hjälpte sin man med vetenskapliga översättningar till tyska och franska liksom en del beräkningar.

För mer om Hélène, se sidan Hélène Ångström född Pilo.