En av mina avlägsna släktingar är fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt (1617-1677). (Han hade flera olika namn: han var född Grundel, blev adlad först Hjelmfelt, sedan friherre Grundel-Helmfelt; han kallas ofta Helmfelt.) Han var bl.a. befälhavare närmast under kung Karl XI för den svenska armén i vid slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona (där han stupade) 1676-1677, och han bidrog väsentligt till att Danmarks försök att återerövra Skåne misslyckades. Se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt.

Helmfelt är dock inte en förfader till mig, eller till någon annan – hans åtta barn dog alla före honom, och han fick inga barnbarn. Däremot är hans syster Anna Grundel (död 1704) en av mina anmödrar. Detta har varit värdefullt för släkten, ty Helmfelts änka Margareta Hedvig von Parr (1620-1686) testamenterade 17 000 riksdaler till ett stipendium för studenter vid Uppsala universitet, delvis med företräde för släktingar till fältmarskalken eller hans hustru, och flera i min släkt har fått detta stipendium, senast min dotter Sofie för några år sedan, se vidare Pfeiff, Grundel och Helmfelt, fotnot.

Men det var en överraskning för mig att Simon Grundel-Helmfelt även blivit huvudpersonen i en teaterpjäs: Helmfelt, skriven drygt 100 år efter hans död av Gustaf III, och uruppförd av Kungl. hovet på Gripsholms slottsteater i januari 1785. Den lär ha spelats igen på Bollhuset 1788; om pjäsen spelats fler gånger vet jag inte. Pjäsen finns tryckt i del 3 av ”Konung Gustaf III:s skrifter” (1807), och jag fick ett exemplar i födelsedagspresent i år – dessutom hittade jag sedan pjäsen på franska hos mamma i en utgåva av Gustaf III:s skrifter på franska. (Jag misstänker att Gustaf III skrev pjäsen på franska, och att den uppfördes på franska på Gripsholm, men jag vet inte.)

Handlingen i pjäsen är fullkomligt ohistorisk, och utgivaren inleder med ”historiska upplysningar” som förklarar att pjäsen bygger på en länge trodd sägen om Helmfelts oordentligheter i sin ungdom, men att detta bara grundades på skändliga rykten utspridda av avundsjuka fiender, och att Helmfelt (efter att Gustaf III skrev pjäsen) nu blivit befriad från beskyllningarna.

Handlingen i korthet är att Simon Grundel i ungdomen övergav sin familj; detta blev en skandal som vanärade familjen så att fadern Jakob Grundel tvingades avgå som borgmästare i Stockholm, och flydde med Simons övergivna hustru Margareta och hennes (och Simons) lille son Gustaf till ett gods i Skåne, då danskt. Pjäsen utspelas där 17 år senare. Under tiden har Simon gjort en enastående militär karriär där han tog namnet Helmfelt utan att någon känner till hans bakgrund. Skåne har nyligen blivit svenskt, och godset i Skåne har förlänats till Helmfelt, som dock inte varit där än. Men nu är han på väg dit med sin armé.  På gården finns också Jakobs bror Hurtig, som varit soldat, och då tjänstgjort tillsammans med Helmfelt utan att någon av dem vetat om att de var släkt, samt Hurtigs dotter Maria. Helmfelt har i alla år trots sina yttre framgångar varit olycklig av samvetskval, och han har förgäves sökt efter sin far och hustru. Efter diverse förvecklingar uppdagas sanningen, alla förlåter varandra och försonas, och Gustaf och Maria gifter sig. Slutrepliken är Helmfelts, till sonen:
”Min son, du har i sjutton år blygts och darrat för din faders namn: du igenfinner honom som FältMarskalk, omgiven av all lyckans prakt; detta är en stor ändring i ditt öde; emottag den med samma ståndaktighet, som du ansåg din ringhet, och kom ihåg att utan ett godt samvete är ärans glans och lyckans gåfvor endast en tung börda.”

Jag kan inte rätt bedöma pjäsens litterära kvaliteter. Handligen ger på mig närmast intryck av fars, men det är nog inte avsikten; det är mycket tal om ära och heder och fosterlandet. Och man ska inte döma en teaterpjäs efter handlingen – även Shakespeares pjäser har ofta märklig handling med osannolika sammanträffanden. Jag tror inte ni kan hitta pjäsen på närmaste stadsteater, eller på SvT Play eller NetFlix, så ni får nog läsa den själva för att bilda en egen uppfattning.