Under våren 1914 renskrevs Sophie Klingbergs två sista dagböcker. Hon började skriva dem 1908 då hon var 75 år gammal och skriver sitt sista inlägg 1922, tre år innan hon avlider 92 år gammal.
Det är fascinerande att följa en kvinnas överklassliv i Uppsala från 1908-1922. Hon skriver om stort och smått, om vad hon läser, upplever, ser och deltar i, vilka hon träffar men mycket lite om sina känslor. Hon meddelar tidigt i dagboken att nu skall hon vara återhållsammare med sina känslor, vilket hon inte tidigare varit. Hon bränner sina gamla dagböcker och brev! Vi får sällan möta hennes man Erland Theodor i dagboken och barnen nämns bara då de besöker eller då hon åker till dem.
Två platser får stort utrymme i dagboken. Hennes vardag handlar om hennes grannar i Vasahuset på Vasagatan i Uppsala, dit hon och maken Erland Theodor flyttar på hösten 1908. Det är ett livligt socialt liv med middagar och supéer! Men här finns också de otaliga inackorderade studenter som förgyller och lyser upp hennes vardag.
Till jul och varje sommar är hon på Mackmyra hos sonen Erland och hans familj. Det är uppenbart hur mycket detta betyder för henne; här finns natur och sommarsol, barnbarnen men också ett livligt umgänge med grannar.
Det känns som om dagboken ger oss skärvor av en kvinnas liv, de skärvor hon låter oss se. Man kan undra över allt hon väljer att inte skriva om. Kvinnors liv avsätter så få avtryck i historien: de föds, gifter sig, får barn och dör. Dagboken ger oss inte bara en kvinnas vardag utan en åldrig kvinnas vardag. Bara det har gjort arbetet värt!
Under arbetet med dagboken har vi försökt spåra alla personer hon nämnt – då det rör sig om de övre sociala skikten i samhället har det ofta varit lätt att kunna identifiera personerna i kyrkoarkiv. Ibland har vi misslyckats; så till exempel kan vi inte hitta Friherrinna de Brun!!!!
Dagboken har lett vidare till ett arbete med att spåra alla som bodde i Vasahuset 1908-1922. Ständigt dyker nya trådar och samband med dagboken upp, oklarheter klaras upp och nya samband mellan människor hittas. Ännu är inte arbetet helt klart och frågan är om det någonsin kommer att bli det?
Läs själva i: Sophie Klingbergs dagbok.