Alla inlägg av Svante

Viktor Klingberg och blomman Senecio klingbergii

Viktor Klingberg (1856-1947), son till Erland Theodor Klingberg och Sophie Klingberg, född Baalack var läkare men också amatörbotaniker. Han emigrerade till Sydafrika 1894 (se Viktor Klingbergs Afrikabrev), och de första åren i Afrika samlade han en hel del växter som han skickade till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Viktor hade även kontakt med Museum of Natural History i London, men tyckte att de erbjöd för lite betalt. (Vad, om något, han fick från Stockholm vet vi inte.) Sedan verkar han ha slutat skicka växter, kanske eftersom han då lämnat nybyggarområdena i Matabeleland och bodde på mer etablerade platser i Sydafrika där floran nog var mer känd.

Som Wilhelm upptäckte för några år sedan så fick en av Viktors växter (en korsört) senare namnet Senecio klingbergii till hans ära. Tyvärr anses detta numera vara samma art som Senecio discifolius (numera kallad Emilia discifolia), så namnet används inte längre.

Namnet Senecio klingbergii gavs av den tyske botanikern Joh. Mattfeld som studerade Viktors samling och 1922 skrev en artikel i Notizblatt des Königl. botanischen Gartens und Museums zu Berlin där han identifierar sammanlagt sju nya arter. Likaså har en lav som Viktor plockade i Bechuanaland sedan beskrivits som en ny art Usnea acanthera. Några av Viktors växtexemplar är alltså typexemplar, dvs de exemplar som definierar arterna, och de är därför fortfarande viktiga för den botaniska forskningen.

Mattfeld skriver i sin artikel att Viktors samling i Naturhistoriska riksmuseet omfattar ungefär 300 växter; i riksmuseets databas Krypto-S finns av dessa f.n. 33 växtexemplar (31 kärlväxter och 2 lavar) insamlade av Viktor i Matabeleland och Bechuanaland (nuvarande Zimbabwe och Botswana) 1895-1896. Åtta av dessa (de åtta typexemplaren) finns med bild; länkar till några av dessa finns nedan.

Söker man i databasen på ”insamlare Klingberg” hittar man dessutom en sydbläddra Utricularia australis som Viktor plockade i Värmland som 17-åring, liksom 3 växter plockade av hans storebror Richard (1854-1907) som tonåring, däribland en ängsgentiana Gentianella amarella från Gustafsström där familjen bodde.

Senecio klingbergii
Senecio klingbergii (Naturhistoriska riksmuseet)
Officiella beskrivningen av Senecio klingbergii
Den officiella beskrivningen av Senecio klingbergii, av Joh. Mattfeld 1922 i Notizblatt des Königl. botanischen Gartens und Museums zu Berlin Bd. 8, Nr. 72, pp. 176-181.

 

Länkar till bilder på några av Viktors växtexemplar:

Elfbrink på Väddö

Väddö kyrka
Väddö kyrka

Olof Elfbrink (1773-1835) var bondson från Älvkarleby, men flyttade som 15-åring till Gävle där han så småningom blev en av stadens största grosshandlare, köpte Mackmyra bruk, m.m. (Se sidorna Elfbrink och Elfbrink, Elfstrand och Göransson.) Han hade flera bröder som senare också tog namnet Elfbrink.

Yngste brodern Nils (1782-1837) flyttade också till Gävle som tonåring, där han verkar ha först gått i skola och sedan arbetat hos grosshandlaren Daniel Elfstrand, där också Olof arbetade och 1802 blev kompanjon.

1804 köper Olof Elfbrink en gård (Rusthållet) i Mälby på Väddö, bredvid Väddö kyrka, och dit flyttar 22-årige Nils som arrendator eller förvaltare. Dessutom flyttar deras nu åldriga föräldrar Daniel Nilsson (1727-1815) och Cajsa Jansdotter (1741?-1824), 77 resp. 63 år, dit från Älvkarleby, och bor resten av sina liv där hos Nils. Det är oklart vem som hjälpte vem, men min gissning är att Olof Elfbrink ordnade detta för att ge sina föräldrar en trygg och bekväm ålderdom, samtidigt som lillebror Nils kanske redan hade tröttnat på affärslivet och hellre levde på en gård på landet. Nils blev i alla fall kvar på Mälby till sin död 33 år senare.

Nils Elfbrink gifte sig 1819 med Abigael Lemon (1797-1872), en smedsdotter från Ortala bruk vid Väddö, men de fick inga barn. Efter Olofs och Nils död sålde Olofs arvingar gården, men änkan Abigael fick bo kvar i något hus på gården tills hon dog 35 år senare.

Nils Elfbrinks grav finns kvar på Väddö kyrkas kyrkogård, med ett järnkors med hans namn. Föräldrarna och hustrun är också begravda på Väddö, men vi vet ej om de ligger i samma grav.

Bilderna togs vid ett besök på Väddö idag. Den gamla huvudbyggnaden på gården där de bodde verkar inte finnas kvar, och gården har senare delats upp på tre gårdar. (Mälbys historia kan läsas i artikeln Mälby.)

BOKHÅLLAREN NILS ELFBRINK  Född d. 10 Nov 1782 Död d. 29 Mars 1837
BOKHÅLLAREN NILS ELFBRINK
Född d. 10 Nov 1782 Död d. 29 Mars 1837

Studentjubileum

Jag kommer aldrig att bli bjuden på studentjubileum, eftersom jag aldrig tog studentexamen; jag gick inte i gymnasiet (utom att jag följde med i några ämnen, olika år och i olika klasser) och jag har bara studentbetyg i fem ämnen. Så därför får jag fira själv. Idag är det 50 år sedan jag tog mitt första studentbetyg!

studentbetyg-kemi1965

Det var alltså i kemi, som jag hade lärt mig själv genom att läsa mammas gamla skolböcker för jag tyckte det var roligt. Jag minns att jag var nära att svimma under det muntliga förhöret av anspänningen, och jag tror att lärarna (kollegor till pappa på läroverket i Borlänge) avbröt det lite tidigare än de tänkt. Jag var bara 9 år, och kunde inte göra laborationerna; istället hade jag varit med en gymnasieklass och tittat på deras laborationer. Därför fick jag bara det näst högsta betyget ”med utmärkt beröm godkänt”, eller a som det brukade förkortas. (Dåtidens betygsskala var inte helt lättförståelig.)

Sedan följde ett realskolebetyg i matematik i maj 1965, därefter mitt första och enda grundskolebetyg (från årskurs 3) i juni 1965, samt studentbetyg i matematik (1966), biologi (1966), fysik (1967) och svenska (1969); men då hade jag redan 1968 fått dispens och blivit inskriven på universitetet utan fullständig studentexamen.

Elfbrinkska gravkoret

Jag har nu gjort en beskrivning av Elfbrinkska gravkoret i Gävle, där 81 släktingar, däribland 10 av mina förfäder, ligger begravda. Jag har också gjort en förteckning på alla begravda i Elfbrinkska gravkoret, med släkttabeller som visar deras släktskap med varandra, tillsammans med lite statistik över deras levnadsålder och dödsår. På sidan finns också länkar till ett par läsvärda äldre beskrivningar av gravkoret och dess historia, och hur det såg ut där förr i tiden när kistor stod i rader på golvet (men underhållet så småningom blev eftersatt).

Det har varit intressant att spåra alla begravda i gravkoret, av vilka jag kände några men de flesta bara är namn för mig. Men det har också varit lite sorgligt, och ett memento mori (en påminnelse om  allas vår dödlighet) att studera dem, nu alla döda (därbland rätt många småbarn).

gravkor 28/9 2005
Sofie, Julie, Ulla, Eva, Tage framför Elfbrinkska gravkoret 28/9 2005

Gravkoret byggdes som bekant efter Olof Elfbrinks död 1835 av hans änka Ulla född Elfstrand och två av hennes syskon, Pehr Elfstrand och Marie, gift med Anders Petter Göransson; de tre männen var inte bara svågrar utan också kompanjoner i familjeföretaget. (Läs mer om dem och deras bakgrund på sidan Elfbrink, Elfstrand och Göransson.) Senare släktingar har tyvärr inte haft kvar grundarnas stora rikedom, vilket ibland lett till besvär med underhållet av gravkoret, men det är nu i gott skick. De släktingar som inte sett det i verkligheten rekommenderas ett besök!

Elfbrink, Elfstrand & Göransson

Jag har nu skrivit ihop en lång sida om släkterna Elfbrink, Elfstrand och Göransson, och deras samband med varandra genom giftermål och familjeföretag. (Vi härstammar från alla tre släkterna: Emma Fogelmarcks farfar var Olof Elfbrink, hennes farmor Ulla Elfstrand, hennes morfar Anders Petter Göransson och hennes mormor Marie Elfstrand.)

Läs om släkten Elfstrands uppgång och fall (i affärsvärlden). Läs (och repetera, för ni släktingar har nog hört det förr) hur bondpojken Olof Elfbrink  började jobba hos en släkting Elfstrand som var rik köpman i Gävle, och fick både dottern och halva kungariket, eller åtminstone en del av familjeföretaget. Sedan köpte han Mackmyra bruk. Och läs om hur dessa hänger ihop med Göransson och Sandviken.

Akvareller från Mackmyra av Märta Redlund

Erland Klingberg har skickat foton på 4 akvareller från Mackmyra som målades 1915 av Märta Redlund. och Tage Klingberg har kommenterat hur det ser ut idag på samma platser, jämnt 100 år senare.

Märta Redlund var en konstnärlig släkting som ofta besökte Mackmyra; hon var biologiskt en syssling till Anna Klingberg, född Fogelmarck, men hennes mamma Helene Thomée hade vuxit upp på Vall som syskon till Anna och hennes systrar, se Helene Thomée och Märta Redlund.

Det finns fler tavlor av Märta Redlund i släkten, bland annat hos mig. Förhoppningsvis kan fler av dem visas senare. (Bidrag mottages tacksamt.)

Ett märkligt sammanträffande

När jag under jullovet studerade vidare om de äldre generationerna Klingberg fann jag vad som dels verkar vara en söt kärlekshistoria och dels ett märkligt sammanträffande.

Först bakgrunden. Eva Margareta Pfeiff (1781-1851) var en adelsflicka på gården Yvre utanför Tierp. 13 år gammal blev hon föräldralös 1795; hon uppfostrades därefter några år hos Jacob von Engeström på Kipplingeberg utanför Uppsala, men kom 1800 tillbaka till en granngård till Yvre som hette Stynsberg, där hon bodde hos löjtnant Ulrik August Söderhielm (också en adelsman) och hans familj.

Till Stynsberg kommer 1804-1805 studenten Carl Christoffer Klingberg (1780-1867) som informator. Carl Klingberg studerade till präst (och magister, motsvarande nuvarande doktorsexamen) i Uppsala, men hade tydligen inga pengar utan finansierade studierna med arbeten som informator på olika ställen. Det verkar som om han bara stannade på Stynsberg ett år. Vad som hände då vet jag inte, men året efter flyttar Eva Margareta Pfeiff (nu 24 år) till Carls mor Hedvig Lovisa Juliana Klingberg (1750-1816) som nu bor som änka i Örebro. (Hon var född Löwenborg, också adlig, så den fattige studenten kanske inte var ett orimligt parti.) Där blir Eva Margareta kvar i åtta år, tills hon 1814 gifter sig med Carl Klingberg, som då är färdigutbildad och som just blivit komminister i Ödeby.
(Se vidare Carl Christoffer Klingberg och Eva Margareta Pfeiff.)

Fler detaljer vet jag inte; den som vill får därför fylla i efter egen fantasi.

Nu till sammanträffandet: Ulrik August Söderhielm som de bodde hos på Stynsberg kom från Tolvfors bruk i Valbo. Och hans fru Charlotta Ulrika, född Strömbeck, från Valbo masugn (se Sofiedal), där de gift sig 1792; Valbo masugn hörde till Mackmyra bruk och innan Mackmyra herrgård byggdes bodde ägarna i en herrgård vid Valbo masugn. Charlotta Ulrika Söderhielm var syster till Carl Magnus Strömbeck som 1814 sålde sin halva av Mackmyra bruk (med Valbo masugn) till Olof Elfbrink, och dotter till Sara Högberg som 1819 sålde resten!

Detta skedde ju långt innan familjen Klingberg hade några kontakter med Mackmyra och Valbo. Men när Erland Klingberg (1866-1938) hundra år senare sitter på Mackmyra och skriver på sin bok Slägten Klingberg så måste han ju ha tänkt på att hans farfar och farmor bott hos, och antagligen träffades hos, systern/dottern till de personer som Erlands frus morfarsfar köpte Mackmyra av. Han nämner inte detta sammanträffande i sin bok, men jag tycker det är värt en kommentar.