Så här i OS-tider vill jag bara påminna om vad jag tidigare skrivit om släktens två OS-deltagare Axel Nordlander och Ernst Serrander, se OS-deltagare.

Jag har i veckan tillsammans med Julie och mamma Ulla besökt Arkivcentrum Dalarna i Falun och studerat arkivet från Mackmyra Sulfit AB, som grundades 1889 av Wilhelm Fogelmarck och hans svåger Christian Lundeberg¹. Sulfiten försvann från släkten efter Kreugerkraschen 1932, och köptes så småningom av Stora Kopparbergs Bergslags AB (senare Stora, nu Stora Enso) innan fabriken lades ned 1976; nu finns därför Sulfitens arkiv i Storas arkiv på Arkivcentrum i Falun. Det finns 202 hyllmeter i Sulfitens arkiv, så vi läste och kopierade bara ett urval handlingar, främst protokoll från bolagsstämmor och styrelsemöten, årsredovisningar samt aktieboken.
Mer om Mackmyra Sulfit kommer senare när vi hunnit studera materialet.

Tills dess kan ni studera en ny sida om släkten Fogelmarck, från dess ursprung på 1600-talet i Fågelås socken i Västergötland fram till Anna Fogelmarck (1867-1953), gift med Erland Theodor Klingberg (1866-1938).

Jag har nu kraftigt utökat sidan om Lyman, och döpt om den till Lyman, fortsättning; dessutom har jag skrivit en separat sida Lyman, ursprung om de tre personer (alla senare kyrkoherdar) som först tog namnet omkring 1700, och deras inbördes släktskap.

För den som vill veta mer, och för framtida släktforskare, har jag också gjort en skrift Släkten Lyman (från Lyhundra) med alla kända personer i samtliga grenar av denna släkt Lyman (det finns även andra, utan samband med oss), med fler detaljer och (för framtida fortsatt forskning) utförliga källhänvisningar.

Det finns i släkten en hel del personer med högre utbildning från universitet och högskolor, i äldre tider främst några präster och senare även en och annan ingenjör, läkare, jurist, ekonom, m.fl.. Rena akademiker som blivit kvar vid universitetet är det däremot ont om. Långt tillbaka har vi 1600-talets lärdomsgigant Olof Rudbeck (1630-1702), min mormors morfars mormors mormors morfars far, som var sin tids ledande professor i Uppsala; även hans son Olof Rudbeck d.y. (1660-1740) och hans far Johannes Rudbeckius (1581-1646) var professorer i Uppsala (den senare dock bara några år innan han blev biskop, åtminstone då ett finare jobb). På närmare håll finns det såvitt jag vet bara en akademiker, min morfars morfars bror Emil Fogelmarck (1833-1904), lustigt nog liksom jag professor i matematik.

Emil Fogelmarck var född nyårsdagen 1833, i Västervik liksom bröderna Wilhelm (1835-1893) och Robert (1838-1909). Deras far var kofferdikapten (dvs kapten i handelsflottan), senare skeppsklarerare samt portugisisk vicekonsul. Emil blev student i Uppsala 1849 och filosofie magister (= filosofie doktor) i matematik 1857 med en avhandling De integralibus definitis inter fines imaginarios. Året därpå, i januari 1858, blev han adjunkt i matematik och mekanik vid Tekniska högskolan (KTH, som då hette Teknologiska institutet) i Stockholm där han verkade resten av sitt liv. Han blev 1875 professor i ren matematik, och pensionerades 1899. Han var också KTHs bibliotekarie från september 1858 ända till 1902, med undantag för en femårsperiod. Han dog i Stockholm 28/12 1904.

Emil Fogelmarck gjorde stora insatser som lärare vid Tekniska högskolan, där han gav betydelse åt den tidigare försummade högre matematiken med dess tekniska tillämpningar. Han skrev också flera läroböcker i matematik. (Han bedrev däremot ingen forskning, till skillnad från dagens professorer på KTH.)

Se även Emil Fogelmarck i Svenskt biografiskt lexikon samt Fritiof Hedström, Släkten Fogelmark el. Fogelmarck fr. Fogelås socken, Västergötland (1919).

Emil Fogelmarck var gift med Augusta Söllscher (1846-1923) och hade barnen Ellen (1867-1954), Gerda (1872-1949) och Gunnar (1880-1965), samt två barn som dog späda. En sonson var Stig Fogelmarck (1916-2006), chef för Kungliga husgerådskammaren mm.

Porträttet ovan hänger på matematiska institutionen på KTH, där jag fotograferade det vid ett besök förra veckan. Det har donerats till KTH av Emils svärdotter Kate Fogelmarck, född af Ugglas (1893-1980).

Nästa (och såvitt jag vet sista) bidraget om dömda släktingar gäller Erland Klingberg (1866-1938), som var kapten på Dalregementet och 1915 dömdes av krigshovrätten för att ha sagt ”djävla löss” till några värnpliktiga.

Så här, 100 år senare, låter det hela rätt humoristiskt, och straffet, tre dagars arrest utan bevakning, verkar mest symboliskt. Men det var nog inte så roligt för Erland Klingberg när det hände.

Händelsen uppmärksammades också i flera tidningar, och jag har vid en sökning på nätet bland annat hittat notiser i de svensk-amerikanska tidningarna Svensk-Amerikanska Western 27/1 1916 och Vestkusten 20/1 1916.

Erland Klingbergs militära karriär påverkades dock knappast. Han pensionerades från regementet ett halvår senare, när han fyllde 50, och blev då som brukligt befordrad till major.

Alla i släkten har inte varit skötsamma och hållit sig på rätt sida om lagen, och några har till och med blivit dömda för olika brott. Jag har nu samlat ett par intressanta fall på sidan I klammeri med rättvisan; där finns dels den välkända historien om Carl Ekmans bedrägerier på 1710-talet som ledde till hans dödsdom, och dels lite detaljer (med länk till hovrättsdomen) om Gustaf Leonard Lymans vårdslöshet mot borgenärer i samband med konkursen 1902 som jag nyligen nämnde i inlägget Familjen Lymans olyckor.

Minst ett fall till kommer senare att läggas till sidan. Men nu levande släktingar kan vara lugna; endast gamla fall av rent släkthistoriskt intresse kommer med.

I gamla kyrkoböcker ser man förutom torra fakta även spår av en del olyckor som drabbat släktingarna. Många tragiska dödsfall finns naturligtvis redovisade, men ibland även andra saker. När jag nu har undersökt familjen Lyman har jag tyckt mig se ovanligt många bekymmer, av olika slag. (Inte för att familjen Lyman behöver ha varit mer olycklig än andra; deras olyckor kanske bara har lämnat mer spår efter sig i kyrkoböckerna. Och nedanstående är hämtat från bortåt ett sekel. Minns också Tolstojs inledning till Anna Karenina: ”…, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”.)

Kring min mormors morfars far Per Gustaf Lyman (1811-1891) hände i alla fall följande:

1. När Per Gustaf var i tonåren och bodde hemma hos pappa, som var organist och klockare i Österlövsta, så var hans syster Eva (1803-1876) gift med vice organisten Carl Zetterberg. Men denne blev, ca 1830, ”straffad med 40 par spö och insatt på fästning på livstid för kyrkostöld”.
2. Jag vet inte om det var lyckligt eller olyckligt, men det gick snabbt när Per Gustaf bildade familj. Han hade utbildat sig till lantmätare, och flyttade 1847 till Bollnäs, där han skulle bli kvar resten av livet. Han köpte en gård, och flyttade enligt kyrkoböckerna in i december 1847 (fast det kan ha skett tidigare i verkligheten). Anna Matilda Rahm, från en grannby, står i husförhörslängden som piga hos honom, ändrat till hushållerska. Den 9/7 1848 tar de ut lysning, den 25/7 gifter de sig, och 1/10 föds Gustaf Leonard (1848-1937), min mormors morfar. (Per Gustaf hade de senaste åren varit biträde åt lantmätaren Adolf Ulrik Strömbäck i Ovansjö, som 1846 hade fått en son med sin piga och sedan gift sig med henne. Per Gustaf hade kanske inte bara lärt sig yrket av honom?)
3. Däremot gick det långsammare med karriären för Per Gustaf. Han blir vice kommissionslantmätare 1853 och kommissionslantmätare först 1871, 60 år gammal. 12 av de 13 andra kommissionslantmätarna i Gävleborgs län är då yngre än han; nästan alla blev utnämnda i 40-årsåldern.
4. Han verkar också ha haft ekonomiska problem. (Det hänger nog ihop; kommissionslantmätare hade ingen lön från staten utan  fick arvoden för de förrättningar de gjorde.) På 1860-talet säljer han sin gård och familjen flyttar till vad som verkar vara en sämre bostad i hustruns födelseby. När han dör 1891 finns en del möbler och kläder i boet, men inga kontanter eller värdesaker; begravningskostnaderna betalades av sonen Gustaf Leonard.
5. Sonen Oscar (1851-1852) dog knappt 7 månader gammal, och Gottfrid (1855-1855) ”visade lite tecken till lif i 3ne timmar efter födelsen” enligt familjebibeln (i kyrkoböckerna är han registrerad som dödfödd).
6. Per Gustafs son Carl Oscar (1856-1902) skrev jag nyligen om. Han gifte sig i Bollnäs 1885, men lämnade tre år senare fru och barn och emigrerade till Amerika.
7. En annan son Albert (1850-1923) blev sinnessjuk. Han bodde hemma hos föräldrarna, och efter deras död med ett par systrar, tills han togs in på Uppsala hospital 1912-1921.
8. Den sista sonen Gustaf Leonard (1848-1937) blev affärsman, och var länge framgångsrik, men 1902 gick han i konkurs, och dömdes sedan av Svea hovrätt till fängelse för vårdslöshet mot borgenärer.

Jag skrev för ett par månader sedan om att min mormors farfar Otto Serrander hade en bror Elof Serrander med en oäkta son som han så småningom tog hand om. Nu har jag upptäckt att även min mormors morfar Gustaf Leonard Lyman hade en bror som det nog talades, eller i alla fall viskades, om i släkten.

Carl Oskar Lyman föddes i Bollnäs 1856. I november 1885, när han var 29 år och enligt kyrkoböckerna handlande, gifte han sig med en bonddotter Brita Ersdotter, och flyttar hem till henne och hennes far i byn Stocksätter. Hon har redan ett oäkta barn, fött 1880, och de får efter drygt två månader ett gemensamt barn.
Men ett par år senare, juni 1888, lämnar Carl Oskar fru och barn och emigrerar till Nordamerika! Han dör i Amerika 1902, såvitt jag vet utan att ha kommit hem någon gång.
Jag vet tyvärr inget mer om bakgrunden, och om han tänkt komma hem eller tänkt att familjen skulle följa efter, eller om han bara stack. Jag vet inte heller om han sedan hade någon kontakt med familjen i Bollnäs.

Jag skrev i höstas sidan Gävle och släkten, del I om var våra förfäder och andra släktingar Elfstrand, Elfbrink och Göransson bodde i Gävle på1700-och 1800-talen.

Jag har nu blivit klar med fortsättningen Gävle och släkten, del II om Serrander, Lyman och Klingberg under slutet av 1800-talet och 1900-talet.

För en vecka sedan skrev jag om Elof Serranders oäkta son Elof Serrander (1873-1952) som lämnades till Allmänna barnhuset vid tre veckors ålder och sedan blev fosterbarn på Öland i sju år innan han flyttade till sin pappa, se En (halv)hemlig Serrander och Barnhusbarnet Carl Elof Gottlieb Serrander.

Några dagar senare blev jag uppringd av Åse Lo Skarsgård, som forskar om de barnhusbarn som kom till Öland (med fokus på just denna del av 1800-talet); hon hade hittat min artikel och kände väl till pojken och kunde bidra med mer fakta från Allmänna barnhusets arkiv. Framförallt hade där hon funnit en lapp med moderns namn! (Det var inte så vanligt att mödrarna lämnade sådana brev, men det hände.)

I detta fall står inte bara moderns namn Anna Lovisa Carlson utan också födelsedatum och ort så att hon kan identifieras (dåtidens motsvarighet till personnummer). Hon sägs vara född i Kumla 29 augusti 1850. Jag utgick från att det var tätorten (senare staden) Kumla nära Örebro, men där fanns ingen Anna Lovisa Carlson (eller Carlsdotter) född 1850. Men det finns två socknar till som heter Kumla, och i Kumla i Västmanland (söder om Sala) föddes Anna Lovisa Carlsdotter 28/9 1850. Datumet är visserligen fel, men det verkar rimligt med ett enkelt skrivfel, där någon förväxlat 28/9 och 29/8.

När Elof föds i Örebro 28/6 1873 står i Örebros födelsebok ”modren okänd från Hallsberg”, men Hallsberg är nog en nödlögn. Åldern, 23 år, är korrekt (fast avrundad uppåt). Vid dopet dagen därpå anges som faddrar ”Carl Fredr. Carlsson och Maria Carlsson, ogifta, båda från Kumla”. Jag tror nu att namnen var påhittade (med eller utan prästens goda minne); Anna Lovisas föräldrar hette Carl Fredrik Andersson och Maria Christina Florén, och det är knappast en slump att faddrarna har hennes föräldrars förnamn, kombinerade med hennes eget efternamn. Och Kumla var som sagt Anna Lovisas hemsocken, även om hon nu bodde i grannsocknen Kila, liksom hennes far och styvmor (hennes mor Maria hade dött redan 1851).

Anna Lovisa levde hela sitt liv i några olika socknar i samma område av Västmanland. Hon flyttade hemifrån vid 15 års ålder och arbetade som piga. Hur och var hon hösten 1872 träffade Elofs fader Elof Serrander (som då också var 22 år gammal och enligt kyrkoböckerna bodde i föräldrahemmet i Asker utanför Örebro, 10 mil från Kila) vet jag inte alls; Anna Lovisa var då piga i Fläckebo men flyttade på senhösten tillbaka till Kila socken.

Anna Lovisa Carlsdotter gifte sig 1879 med en 15 år äldre änkling med småbarn; de fick 4 gemensamma barn. Anna Lovisa dog i Kila 1925, 75 år gammal.

Jag har också fått en kopia på ett brev som pappan Elof Serrander skrev till Allmänna barnhuset när han 1880 tagit hand om pojken; han ber där om kläder, vilket barnhuset kunde förse sina barn med vid ett par tillfällen, utöver den fosterlön som utbetalades tills barnet var 14 år.

Men jag undrar fortfarande varför pappan tog hand om pojken, speciellt som han då var ogift.